Torsdag och Anders är tillbaka för att fortsätta rikta periskopet mot udda musik från udda land. Kvällen till ära har jag fått en CD-R från en så kallad CD-R label i Geneve.

I en bunker i ett gammalt industriområde, långt från Geneves fashionabla affärsgator och urmakeriverkstäder, huserar Clemens Fjedermann aka CLEM, en konceptualistkompositör och multimediakonstnär som gjort sig mest känd för sitt domedagsvisslingsprojekt och, nu senast, för att ha blivit portad från Berlins prestigefyllda media- och konstfestival Transmediale för att ha visslat folk i ansiktet trots att de inte ville det.

Förvisso en bedrift i sig (!) men om vi ska hålla oss till föremålet, visslingskonceptet, så är det allvar denne man menar sig leverera. Kort sammanformulerat går hans visslingsskivor ut på att sprida insikten om att det bara är genom att vissla som vi kan undgå den Undergång som Fjedermann menar står på glänt. Och genom hans skivor uppmuntras folk till att vissla de också.

Detta är hans tredje skiva på lika många år och nu liksom på föregångarna handlar det om hårddiskinspelade visslingar som Fjedermann manipulerat och sedan spelat in på CD-R, vilka han skänker bort gratis tillsammans med en pamflett över västvärldens idioti och med förklaringar till hur han kom till slutsatsen ”om visslingars inverkan på existensen”. Här lanseras också teorin om ”Ju Fetare Man Är Ju Närmre Sanningen Är Man”. Bara kort om denna sistnämnda kan, håll i Er, berättas att Fjedermann menar att alla sanna utsagor om existensen är omöjliga eftersom ingen människa vid ögonblicket då en sann utsaga ska till att fällas har tillgång till det antal faktorer som är nödvändiga att iakttaga för att kunna fälla sanna utsagor. Men, säger han, om man tänker sig att en människa maximalt kan begripa och ta hänsyn till lika många faktorer som han eller hon fysiskt upptar av existensen så är det viktigt att förstå att ju större volym en människa tar av rumtiden desto större är sannolikheten att tala sanning. Alltså att människans volym definierar antalet möjliga faktorer som ryms. Typ. Knäppt. Men fräckt. Tycker jag. Om fler tyckte som han skulle det bli roligare underhållning på teve. Och, när allt kommer omkring, så kan man ju inte utesluta att han har rätt.

Innan jag företar typsnittssorti ska vän av ordning inte glömma att beskriva musiken. För en gångs skull är det lätt. Atonala, dataförvrängda visslingar som enligt Fjedermann innehåller (hans övertygade) tankekraft som *i sig* ska få människor att börja vissla. För, enligt denne besynnerlige konstnär, är det endast genom att vissla som Ragnarök kan undvikas.

Det hela är lika urkukat korkat som Fjedermann själv. Men man kan inte låta bli att fascineras av hans närmast religiösa övertygelser.

Att bedöma det här efter sedvanliga betygsenheter låter sig inte göras med mindre än att säga att jag här givit stilpoäng för hur väl han utfört det projekt han försatt sig att göra. Och för att han är en spännande människa.

Låter det intressant? Det är det.