Sugababes har alltid stått lite vid sidan om de flesta ihopplockade tjejgrupper som dykt upp senaste åren, rätt många från just England. De har haft mer integritet, sjungit bättre, haft budskap och mening i sina texter och överhuvudtaget haft bättre kontroll över sin egen karriär.

Äh. Det beror förstås på att de haft bättre låtar. Och att de överlag varit coolare. Nog så viktigt.

Jag gillar faktiskt båda gruppens tidigare skivor. De funkar långt bättre än vad jag trodde de skulle göra. Särskilt låtar som ”Overload” och ”Freak Like Me” (deras möte mellan Adina Howard och Gary Numan).

Ja, och så klär de sig ju som cyberpunkare i senaste videon. Alltid rätt. Och jag gillar verkligen latinohousepopflörten i låten, ”Hole in the Head”, också.

Sedan måste gruppen förstås krama lite mer ur det framgångsrika soundet från ”Freak Like Me”, så därför blir ”Whatever Makes You Happy” en blåkopia av den. En blåkopia som visserligen funkar. Att de mer eller mindre snott Sly Fox ”Let's Go All the Way” är en annan historia.

I övrigt består ”Three” till stora delar av samma ingredienser som de tidigare två skivorna: hiphopiga stora beats och halvmassiva stråkväggar i makligt tempo. Fast låtmaterialet är i allmänhet svagare den här gången, med ”Nasty Ghetto” som det riktiga avgrundsbottennappet – en låt som bara är fel på så många olika sätt. Men förutom de redan nämnda finns det två klart lysande undantag.

Det ena är sockerpoppiga ”Situation's Heavy” och det andra är studsiga Timbaland-kung-fun i ”Million Different Ways”. Båda de här borde vara givna singlar.

Men tyvärr, ”Three” är en tråkigare skiva än vad jag hoppats. Hur coola Heidi, Keisha och Mutya än må vara.