Det är dags för listor. På bredden, höjden och allt däremellan. Dags att sammanfatta musikåret som gått. En väl inarbetad tradition vid det här laget. Men så finns det en sak till som också nästan börjar bli tradition.

Hiphopen är död.

För i samband med att årslistorna sammanställs dyker också texterna upp som förtvivlar sig att hiphopen en gång för alla tagit sitt pick och pack och hoppat ner i sin färdiggrävda grav. Hiphopåret som gick var så tamt och uselt att det helt enkelt inte finns någon möjlighet för genren att överleva. Det var bättre förr, nu är hiphopen död. För som alla vet är en av de viktigaste uppgifterna för oss som skriver om musik att så ofta vi kan förklara att artister är slut och att en viss musikstil har dött. Jag är övertygad om att det finns en fempoängskurs i bara detta ämne för alla blivande musikjournalister.

Med tanke på att hiphopen avlivats vid den här tiden på året åtminstone de senaste tio åren (eller ända sedan MC Hammer och Vanilla Ice släppte sina första skivor) är den förvånansvärt livskraftig. Antingen måste vi skribenter skaffa vassare tillhyggen eller så är musiken bara för dum för att förstå att den just dött. Igen.

En av de främsta invändningarna vid den här tiden varje år är att hiphopen inte utvecklades under året som gick. Mer än nästan någon annan genre, till och med dansmusiken, är hiphopens främsta styrka den ständiga jakten på något nytt. Men det är samtidigt det som många gånger kväver den.

Ända sedan de första stapplande dagarna har hiphopens främsta drivmedel varit den inneboende dynamiken mellan retro och framtid. Hela tiden med ena foten fast förankrad i det som varit, ”kulturen” eller vad man vill kalla det, och en fot på väg framåt. Retro har alltid varit rätt inom hiphop, men det måste hela tiden vara retro på ett nytt sätt. Nya vägar att återanvända musikhistorien. Det gör den extremt känslig för trender. Och för att dödförklaras.

I år verkar turen ha kommit till Fredrik Strage som i en krönika i DN gör allt utom att uttryckligen dödförklara hiphopåret 2003. Ja, fast det egentligen är precis det han gör. Musikskribenter och dödförklarande, ni vet.

Om han läst på sin hiphopdödförklararhistoria eller inte låter jag vara osagt, men han lyckas bocka av de flesta obligatoriska momenten. Frånvaron av puls är enbart mätt på det som snurrar på MTV, på radio eller det som landat som promo på redaktionen. Ja, eller egentligen baseras alltihop på 50 Cent, men det är ju i princip samma sak som all hiphop som släppts i år.

Vidare lyckas han konstatera att hiphopen är död eftersom den haft billboard-listan i ett järngrepp i år. Aldrig ett bra tecken. Ja, och så kränger hiphopen (eller, ja, 50 Cent då) sina kläder på Bloomingdales och står framför Lamborghinis på de flesta bilder de kommer åt. Hiphopare som tjänar pengar är aldrig ett bra tecken. Och så förstås det obligatoriska stereotypavfärdandet av dagens rapscen kopplat till den äkta hiphopen som förstås alltid är Public Enemy: ”Inte för att hiphop blivit mer materialistiskt, det har den alltid varit, utan för att en video som Public Enemys missbrukarskildring ”Night of the living bassheads” knappast skulle bli gjord i dag – om inte missbrukarna haft bikini och inoljade skinkor.”

Bingo igen.

Några små detaljer kan man ju förstås ha åsikter kring. Som att Chuck D på första PE-skivan fotograferades poserande framför en lyxig Oldsmobile och dessutom spelade in en hyllningslåt till nämnda märke på skivan. Och frågan är förstås hur många gånger ”Night of the Living Bassheads” egentligen spelades på den från början ultravita musikkanalen MTV som gav efter för svarta artister först när Michael Jackson sålt för många skivor för att kunna avfärdas längre och hiphop först när Run DMC slog sig ihop med ett avdankat (vitt) gäng föredettingrockare.

Det som är tråkigast med Strages text är ändå att han faller i fällan att döma ut en genre enbart dömt på det som ligger på försäljningslistorna. I så fall kan vi baxa fram gravstenarna för i princip vilken genre som helst. Jag anser tvärtom att det släppts riktigt många intressanta hiphopalbum i år. Visst. Många av de stora släppte sämre skivor än man hade väntat sig: Timbaland, Bubba Sparxxx, Missy, The Neptunes och kanske mest av allt Jay-Z. Men det har släppts drösvis med bra hiphop i år, det mesta tyvärr under försäljningsradarn. Visst, det har inte kommit någon ny Timbaland och vänt upp och ner på alla begrepp, men det kan man heller inte förvänta sig varje år. Särskilt roligt är att jag i år fått stifta bekantskap med så många, för mig, nya kvinnliga MC:s. Dessutom har många hiphopare i år gömt undan mycket av sitt bästa material på obskyra bootlegs i år. Bubba och Timbaland lyckades allra bäst med ”The New South – The Album B4 the Album”, men Cunninlynguists ”Sloppy Seconds vol. 1″ var inte långt efter. Och Snoop har ju faktiskt hunnit med att ge ut tre mixtapes.

Och kanske viktigast av allt: hiphopen har under 2003 sett ett av sina största trendbrott på säkert tio år. Och trots att ”The Black Album” var en rätt trist historia är 2003 års viktigaste rappare kanske ändå just Jay-Z.

1994 släppte Nas sin klassiska debut ”Illmatic”. Ett koncentrerat album, endast tio låtar långt, som var en sammanfattning av allt som var bra med hiphopen just då. En ”best of hiphop 1994″ om ni vill. 2001, nästan tio år senare, övertygade ?uestlove den gode Jay att hans nya skiva skulle bli bättre om han skalade bort en massa överflödigt material och alla mellanspel. Om han gjorde en koncentrerad, riktigt jävla bra skiva, alltså. Sagt och gjort, ”The Blueprint” är en av de allra bästa hiphopskivor som gjorts den här sidan år 2000.

Hur mycket framgångarna för ”The Blueprint” har spelat för 2003 års roligaste hiphoptrend låter jag vara osagt, men jag tror nog ändå att den haft ett stort finger med i spelet.

För i år har hiphopskivorna blivit kortare. Och inte bara lite kortare, nej, rejält mycket kortare. Från den för några år sedan obligatoriska snittiden på 70+ minuter har den i år hamnat någonstans kring 50 minuter. Kanske till och med mindre. Närmare den klassiska poplängden. Och resultatet har blivit att jag 2003 hittat betydligt fler hiphopalbum än tidigare år som jag faktiskt lyssnar på från början till slut.

Och bland dessa album finns det många missbrukarskildringar fyllda med mer svärta än någonsin Public Enemy, men små budgetar gör att videoillustrationerna måste skapas i lyssnarens huvud genom de ord som rappas. Det är bara att lyssna.

Hiphopen kanske är död. I år igen. Men den dramatiska kapningen av speltid på albumen är faktiskt en av de största saker som hänt hiphopen åtminstone de senaste tio åren. Och då har jag inte ens gått in på den mindre upplysta delen av hiphopens scen.

2004 är runt hörnet. Nästa år blir gissningsvis det sämsta hiphopåret så här långt. Igen.