Någon här som kommer ihåg Bruce Springsteen?

Bruce Springsteen var en orakad, lite lufsig kille som kom från halvtrasslig arbetarklassmiljö och han brukade skriva låtar om det, om hur hans farsa knegade på fabriken för att familjen skulle kunna ha mat på bordet.

1978 lyckades Springsteen fånga alla de där oidipala demonerna och stänga in dem på en skiva som hette ”Darkness on the Edge of Town” och Springsteen var så besatt av sin vision att han vägrade släppa in några som helst andra spår – ”Point Blank”, ”Iceman” eller ”Fire”, någon? – som av en anledning eller annan inte passade in i konceptet – och då ska ni veta att ”Iceman” är en av de mest hemsökande, desperata låtar som någonsin lämnat den springsteenska bröstkorgen.

Nu läser jag 2003 på min kalender och jag sitter här med ännu en samling med ”Hungry Heart”, ”Dancing in the Dark” och ”Badlands”.

Man kan ju fråga sig hur de anses kompatibla.

På klistermärket på skivans konvolut står det:
”30 Career Spanning Classics on 2 CD's. Also includes a free, limited edition bonus CD with 12 rare and previously unreleased songs”.

Ursäkta?

Knappast ett påstående som skulle klara ett lögndetektortest.

För det första kommer din plånbok bli tvåhundra kronor lättare av den där gratisskivan.

Sen är ju de där okända och sällsynta låtarna inte så jäkla okända och sällsynta. Kan man sin Springsteen så känner man igen majoriteten av dem som skisser och utkast till redan publicerade låtar. De där som ratades i studion, men som sedan hade någon liten detalj som alltid gick att pressa in någonstans.

”The Big Payback” är lo fi-rockabilly enligt samma mall som ”Open All Night” (faktum är att den förra var B-sida på vinylsingeln till den senare), medan allt som är bra och dåligt med myror i brallor-låtar som ”You Can Look (But You Better not Touch)” samsas på riviga nonsensrockaren ”Held Up Without a Gun”.

”None But the Brave” är ”I Wanna Marry You” med lite mer muskler packat innanför flanellen, ”Code of Silence” förlitar sig på samma tomgångsoväsen och ihåliga rockriff som är drivkraften bakom ”Murder, Inc.”

”Missing” är mer eller mindre exakt samma låt som sedan blev ”You're Missing” på ”The Rising”, med orkestrering som gärna vill vara lite experimentell och fräsch. Ungefär som när man ser femtioåriga gubbar i WE-sweats.

Och det hade behövts både en och två höftledsoperationer för att få bäckenet att rulla på covern på ”Viva Las Vegas”, istället för att bara snava omkring på ZZ Top-skägget i den här stelbenta versionen.

Men det är inte det värsta.

Det värsta är sjunde spåret, ”Lift Me Up”.

Det är så dåligt att det borde sitta inom ramarna på en efterlysningsaffisch för brott mot den goda smaken.

Det går i princip ut på en basgång baserat på en flygplansmotor – jag vet, jag vet – och för att bryta mot detta maskulint oljiga och muskulösa gör Springsteen det han absolut inte får göra.

Han försöker låta själfull.

Han kvider. I falsett.

Håren på mina armar står inte bara i givakt, de försöker slita sig loss ur sina säckar och fly i panik.

Tur då att det finns små guldkorn att vaska fram ur bottenslammet.
Som inledande ”From Small Things (Big Things One Day Come)”, en typisk Springsteen-rökare – färdigpaketerat med klassiskt Weinberg-beat och allt – så bredbent att det knakar i sömmarna. Eller den vykortspittoreska landsortsskildringen i ”County Fair”. ”None But the Brave” har viss charm i sin naivitet, liksom dess förlaga hade.

Men mycket mer än så är det inte.

Om den här skivan bjuder på det bästa bland det osläppta materialet, var är i så fall ”Prodigal Son”, ”Camilla Horn”, ”The Losing Kind” eller ”If I were a Priest”?

Inte här i alla fall.

Men ni kan vara lugna. Det kommer säkerligen komma fler samlingar i framtiden – vi väntar ännu på en ”Best of”, en ”Very Best of” och en ”Definititely Best of” – för det här var en minst sagt ytlig dammsugning av arkiven.

Bäva månde fansen.

Och bäva månde deras plånböcker.