Flogging Molly spelar irländsk folkmusik. En punkig variant av densamma. Dropkick Murphy's kanske någon tänker, men det finns inga drag av oi, bortsett från några utrop här och var, och Flogging Molly håller hårdare på sin irländska ådra än vad Dropkick Murphy's gör, rent musikaliskt.

”Swagger” är debutplattan som släpptes 2000 på Side One Dummy Records. Nu återsläpps den i en snygg digipack på Burning Heart Records tillsammans med uppföljaren ”Drunken Lullabies”, som släpptes första gången förra året.

Debuten sätter en hög standard. Fantastiskt medryckande låtar strömmar ur högtalarna och ett band som The Pogues är svåra att bortse från i detta sammanhang. Med en uppsättning bestående av gitarr, bas, mandolin, banjo, dragspel, fiol, trummor och tin whistle blir det ett fantastiskt fylligt ljud, speciellt gillar jag de melankoliska fiolslingorna som återkommer på flera låtar och flöjten som dyker upp på ”Devils Dance Floor”.

”Black Friday Rule” är en lång låt, 6:57, men blir för den skull inte för utdragen, utan lyfts snarare av mellanspelet och jag kan tänka mig att det svänger live om dem. Favoriterna stavas annars ”Selfish Man”, ”Life In A Tenement Square” och redan nämnda ”Devils Dance Floor”. Medryckande refränger och snygga arrangemang är genomgående för skivan och att namnet Steve Albini står bakom mixen gör att man vet att ljudet är förstklassigt.

Uppföljaren ”Drunken Lullabies” sparkar igång rejält med det otroligt svängiga titelspåret. Banjon börjar spela, trummorna kommer in och när det drar igång fylls det på med fiolslingor i moll, fantastiskt snyggt.

Jag får intrycket att ”Drunken Lullabies” är en hårdare skiva än föregångaren, mer punkig om man nu föredrar den beskrivningen. Framförallt märks det i trummorna där virvel stämts upp jämfört med ”Swagger” och märks av tydligare i ljudbilden.

De första fem låtarna på skivan är helt fantastiska och resten ligger inte långt därefter. Anade man tendenser till storverk på ”Swagger” har de blommat ut på ”Drunken Lullabies”. Tyvärr planar skivan ut med de sista spåren, kanske beroende på den höga kvalitén på inledningen, men omdömet grusas lite och betyget åker ned något snäpp.

Kort och gott är ”Swagger” och ”Drunken Lullabies” två fantastiska godbitar till skivor.