dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Biz Markie: Weekend Warrior
Weekend Warrior (CD) Biz Markie
2003
Superrappin/Playground
7/10

Den där Biz

Lyssna

Sök efter skivan

Biz är en hjälte. Kort och gott.

Från tiden som en i Marley Marls Juice Crew (som human beatbox, en av typ tre som hävdar att de faktiskt var först) till idag har han haft en rätt stabil ställning i hiphop-världen. Okej, de senaste tio åren har utgivningstakten varit rätt låg, för att inte säga icke-existerande, men som så många av hans kollegor i slutet av åttiotalet har hans jobb då gjort att han ändå behandlats med respekt.

Trots, eller kanske just därför, att Biz mest rappat om knasiga grejer. Man fick ju fortfarande göra det på åttiotalet.

Ja, och sen är ju Biz mest bara jätteskön. Det kommer man långt på.

Efter att ha varit ute i kylan i ett gäng år har Biz (och många av hans old school-kollegor) sakta men säkert kommit i ropet igen, i takt med att de rappare som hade honom som idol som barn nu själva blivit framgångsrika. Kanske mest tack vare Beastie Boys, men på senare år även andra. Behöver du någon som kan falsksjunga lite i bakgrunden och bara vara lite skön i största allmänhet? Ring Biz Markie.

När ”Weekend Warrior” landade hade jag, trots att jag gillar Biz, inte särskilt höga förväntningar. Ännu en föredetting som fått chans att ge ut en skiva på gamla meriter. Mest för att han var så jäkla bra på åttiotalet och att, ja, för att han är sådär skön i största allmänhet.

Gissa om jag blev förvånad.

Faktum är att ”Weekend Warrior” är en riktigt trevlig skiva, långt mycket bättre än vad jag vågat hoppas på. Rivstarten i ”Do Ur Thang”, märkt med en stor, fet ”old school”-etikett och med P. Diddy, landar som en för tidig julklapp. Från gammelskolsgunget snubblar Biz in i årets mesta släpfunklåt i ”Games” innan han i ”Friends” hinner återanvända Wars ”Why Can't We Be Friends” till en solskenssprudlande falsksångsorgie. Precis när man softat in i lagom gung studsar Timbaland-svängiga ragganumret ”Let Me See U Bounce” igång ett blockparty i förstärkarna med Elephant Mans hjälp.

En av årets mest knäckade inledningar. Jag jublar hela vägen.

Och sen… Ja, sen fortsätter ”Weekend Warrior” ett tag till. Tyvärr, på ett sätt, eftersom inget annat riktigt kan mäta sig med öppningskvartetten. När ”Chinese Food” rullar igång som femte spår bjuds vi på skivans i särklass sämsta spår, där Biz hinner rappa om såväl sitt favvokäk som ungefär alla fallna kollegor i hiphop-svängen. Riktigt kass låt, i vilket fall.

Men efter det lågvattenmärket finns det faktiskt flera förvånande bra spår till. ”Get Down” är ett, med sin orgeljazziga Pharcyde-hiphop. ”Dime Pieces”, byggd kring något som låter misstänkt mycket som Keni Burkes ”Risin' to the Top”, är ett annat. Till och med struttigt stenhårda g-funkbomben ”OG Ride” funkar, trots att den är ungefär så långt från mysigt mulliga Biz Markie man kan komma.

Och eftersom det är Biz Markie är jag faktiskt till och med beredd att förlåta honom när han i ”Used to Be Da Man” använder Commodores ”Easy” för femtielfte gången i hiphop-historien. Dessutom vore det fel att säga att Biz är tidernas främste rappare, men precis som Biz Markie inte vore Biz Markie utan ylande falsksång så vore Biz Markie inte Biz Markie utan sitt rappande byggt mer på charm och vilja än teknik.

Biz Markie. 2003. Riktigt bra. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Fast jag borde kanske ha lärt mig att aldrig räkna ut en kille som gjort en låt om att peta sig i näsan.

Ola Andersson

Publicerad: 2003-11-27 00:00 / Uppdaterad: 2003-11-27 00:00

Kategori: Recension | Recension: #2330

2 kommentarer

biz 4-ever!

vete Oregistrerad 2003-11-28 15:10
 

make that music wif yo mooooouf biiiiiz!

kalcidis Oregistrerad 2003-11-29 11:46
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig