Recension
- Tell Balgeary, Balgury is dead (CDEP) Ted Leo/Pharmacists
- 2003
- Lookout Records/Soundpollution
Äkta vara
Lyssna
Externa länkar
- Ted Leo och hans band
- En trevlig sida, men ganska mager på information.
- Skivbolagets hemsida
- Här finns en del giganter inom indiepoprockpunk-svängen.
Nio låtar och 30 minuter senare är jag såld. Kanske något långt för en EP, men gränslandet till ett album ligger alldeles lugnt framför Ted Leos fötter. Ett gränsland där han kan släppa fram sig själv.
Ted Leo och hans band Pharmacists har sina rötter i 1980-talets USA. Ett USA där kalla kriget skärptes, krigsbudgeten, expanderade och det lilla som fanns kvar av någon form av trygghet slängdes över bord från atomdrivna hangarfartyg runt om i världen.
Då var Ted Leo en del av hardcore-scenen i New York. I band som Citizens Arrest och Animal Crackers skapade han sig ett namn. Fortsättningen i början och mitten av 90-talet i Chisel är kanske mer beryktad i initierade kretsar i staterna, än vad det blev en exportsuccé.
I slutet av 1990-talet hade dock fler och framförallt andra influenser påverkat Ted Leo. 2001 släpptes första albumet â€The Tyranny of Distanceâ€. Med mycket Elvis Costello, The Jam och Billy Bragg i bagaget blev Leo en riktig indiepopkille.
Även innevarande års album, â€Hearts of Oakâ€, kännetecknas en nästan svängig poprock med både viljan att ta musiken och det politiska budskapet ett steg till.
Men fortfarande inget som jag jublade över. Även om Ted Leo/Pharmacists varit en intressant vind i amerikansk musik, så var det inte förrän EP:n â€Tell Balgeary, Balgury is dead†som jag svajade till på riktigt. Något ingen annan tycktes göra.
Byggd runt två av låtarna från â€Hearts of Oakâ€, â€Tell Balgeary, Balgury is dead†och â€The High Partyâ€. Och det är med den senare som nackhåret ställer sig rakt upp. För Ted Leo/Pharmacists släpper sin indierocksättning på skivans inledande spår. Billy Bragg är pånyttfödd i amerikansk tappning. För med en elgitarr struntar Ted Leo i alla konventioner. Han gör de låtar som han gillar. Sina egna och andras. Han, mikrofonen och gitarren.
Formidabelt är ordet. Och även om bandet envisas med att ha konstiga ljud mellan en del av låtarna (säkert indiecoolt i USA), så gör Ted Leo både The Pogues, The Split Enz och The Jam rättvisa. Pekoral säger vissa. Världsklass tycker jag.
Enkelt och avskalat är hela upplägget. Inte tillrättalagt eller färdigt. Demoskräp tycker en del av Ted Leos fans. Äkta tycker jag.
Att Ted Leo dessutom hinner kommentera orättfärdiga krig och tillståndet i världen gör inte EP:n sämre.
Varför göra det krångligt? En elektrifierad gitarr och en bra röst gör fortfarande susen.
Tänk att sådant kan ske mitt i schlager- och famefactoryhysterin.
Publicerad: 2003-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2003-11-12 00:00
27 kommentarer
Hey, fusk!!
Du kan ju inte kommentera recensionen innan den ens är utlagd ju.
=)
#
Ted Leo, yes! Den här har jag inte hört men Hearts of Oak är mycket bra.
#
detta ska kollas upp. ordentligt.
#
faan…har ju inget förtroende för dagensskiva efter gårdagens recension…
detta såret kommer ta lång tid att läka…
#
jag gissar på att backyard babies kommer att recenseras imorgon!
#
det här var kul och oväntat.
men var han inte en tvättäkta indiepopkille redan i chisel i så fall? det var väl nästan ännu mer the jam och elvis costello i bagaget där tycker jag. de var extremt välklädda också!
jag tycker inte ted leo har gjort nåt solo som är riktigt lika bra som sista chisel-plattan, men den är ju å andra sidan helt extremt bra. definitivt en platta som alla borde ha.
på tal om demoskräp är kanske ted leos första soloplatta mest lo-fi i min skivsamling.
#
Intressantast på länge. Kanske för att jag aldrig hört något om honom. Ska genast kollas upp i Hong Kong.
Jag såg att det var 10 låtar på skivan. Varför kallas det ändå EP?
#
gege
#
gege
#
gege
#
”The Pogues” stavas det, inte Pouges.
#
varför är the jam fetat två gånger?
#
alternative carpark: ja, det är synd om dig. tänk om du skulle bli tvungen att skaffa dig ett… liv! hjälp vad läskigt!
#
Kul att Ted Leo recenseras. Har inte hört så mycket från denna EP, men av döma av tidigare material kan det inte vara dåligt. Albumet Hearts of Oak kommer hamna högt på min årsbästalista. Kolla även upp The Tyranny of Distance (2001). Lysande rockmusik.
#
låter ju riktigt bra… :)
#
Nepp, inget förtroende för ds här heller..
#
Ted Leo släppte ju för övrigt en 7″-singel på en liten stockholms-etikett som heter Persona grammofon för ett par år sedan. Det kan vara värt att nämna.
#
Vill inte vara petig, men ”The Tyranny of Distance” var inte Leos första soloplatta, den hette ”Tej Leo(?), Rx/Pharmacists” och kom 99. Sen släppte han en ep som heter ”Treble in Trouble” år 2000. Så det så!
#
”hearts of oak” är bättre! en av årets bästa skivor.
#
Hearts of oak är en grym platta. Detta är ett mycket bra singelval också, helt klart bästa låten på skivan.
#
förbannade jävla strokes töntar!
#
Förbannade milla tönt!
#
verkar lovande.. jag vill gärna se att billy bragg återuppstår hur många gånger som helst. det behövs fler av honom!
#
Håller med föregående talare! Elgitarr och sång allena kan räcka så långt ibland…
#
Tyan Adams har 10 låtar på sin Love is hell EP, den kallas också ep. fast det finns väll ingen bestämd regel för när en ep är än ep.
#
”Världsklass tycker jag.”
Är Peter Dahlgren i själva verket Farmen- Johan?
#
När släpptes den här epn? På vilket skivbolag? Soundpollution? Vad har det skivbolaget för hemsida. Snälla svara genast!
#
Kommentera eller pinga (trackback).