Det var en gång fyra små pojkar från Glasgow. Fran, Dougie, Neil och Andy. De spelade i ett band tillsammans. Bandet, som de kallade Travis, fick stora framgångar och alla var glada. Men en dag dök en av pojkarna, Neil, ner i en swimming pool. Han landade på huvudet.

Och där höll sagan på att ta slut.

Men ingen gillar visst sagor som slutar olyckligt. Så Travis historia var inte riktigt över. De stod på sista uppslaget, men upptäckte att det längst ner på sidan inte stod ”The End”. Istället stod det ”To Be Continued…” och de fick en ny chans. Neil klarade sig och kom slutligen tillbaka. Travis är tillbaka. Och de har tagit med sig erfarenheter från sin saga.

Självklart var det som hände något som färgat bandet. De säger sig vara ett djupare och mörkare Travis som är tillbaka. Och visst kan de kännas lite mörkare. Det vackra avslutande spåret ”Some Sad Song” skulle platsa som psalm på juldagsmorgons otta. Men de är fortfarande insvepta i samma snälla och söta, mesiga om ni så vill, täcke av sockervadd som fick mig att tro att det var revolution på gång när de i ett ögonblick drog av ett rockigt riff. Eller när de gjorde sin lysande version av Britneys ”Baby One More Time”. För Travis är ändå ett snällt, lite tråkigt, band med ett gäng svärmorsdrömmar bakom instrumenten.

Ett första intryck av ”12 Memories” var att detta just var samma sak igen. Det reviderade jag fort till att detta faktiskt var, om möjligt, ännu mesigare än tidigare. Singeln satt där, efter att musikkanalerna på tv tryckt in den där. Men resten av skivan var bara en grå intetsägande massa. Ett par varv senare lade den sig ändå till ro. Återigen. Fint och näpet. Jämförelser med band som Coldplay känns ändå inte riktigt relevanta. De spelar samma sport, men inte befinner de sig i samma liga.

Travis låter fortfarande Travis. Och det är väl skönt att Travis inte plötsligt låter som Flaming Lips. Eller Oasis för den delen. Men det skulle ändå vara lite spännande om det kunde hända någonting. För i slutändan sitter jag här och tycker att det mest intressanta med skivan är när supportrarna från Fulham F.C. och Celtic skrålar ”Peace The Fuck Out” i slutet på densamma.