Hur många gånger kan man hylla ett band innan det börjar bli pinsamt?

Svar: ”Hur många gånger som helst!”

Jag har sett Randy live så många gånger nu att det på förhand nästan kändes som att jag skulle kunna hoppa över gårdagens konsert i samband med Millencolin Open i Örebro. Det var förmodligen en och annan som valde att stanna hemma av just samma skäl. Randy har spelat så mycket nu att vi borde ha fått nog.

Men det går inte att få nog av Randy.

Trots att bandet har en färsk Tracks-hit i bagaget med ”X-Ray Eyes” väljer de att fokusera på mästerverket i katalogen. ”The Human Atom Bombs” (och jag vill återigen passa på att be om ursäkt för det pinsamt låga betyget jag gav den skivan).

Randy river av en hitkavalkad som får mig att stå med näven i luften och studsa upp och ner konserten igenom. Har du sett dem i år vet du förmodligen ungefär vilka låtar som spelades. Det är alla de bästa från ”Atom Bombs” kompletterat av Tracks-hiten, ”A Man in Uniform”, ”Cheater”, ”Little Toulouse” och ett par tre till.

Egentligen borde de inte överraska mig med att vara fantastiska. Och det kanske de inte gör heller. Men blasé blir jag aldrig när det kommer till Randy. Jag kan inte värja mig mot den glädje och energi som strålar från scenen.

Jag vet att ni undrar. Nej, de har fortfarande inte lärt sig att spela ”Proletarian Hop”. Den dag de lyckas med et och samtidigt stryker ”Summer of Bros” ur låtlistan kommer jag att vara ett ännu lyckligare Randy-fan.

Mer Randy (och Brandy).