Lisa Miskovsky har gjort alla låtarna. Jocke Berg har producerat och deltagit i låtskrivandet. Heikki Kiviaho och Jörgen Wall står för kompet. Simon Nordberg har också varit med och producerat. Martin Von Schmalensee dyker upp på gitarr och piano. Sami Sirviö har hälsat på i studion. Martin ”Nåid” Landqvist också. Även Lars Halapi och Goran Kajfes tittade in och bidrog med musikaliska insatser.

Förstår du hur det låter?

Martin på mitt jobb menar att skivan påminner om Fleetwood Mac runt ”Rumours”. Programledare X på Radio IQ 1.5 står kvar i den spagat han gick ned i när han hörde ”Lady Stardust” första gången, men spelar fortfarande ”Driving one of your cars”.

I den perfekta blandningen av gamla och nya låtar. Musik som är mer musik. Skit-FM.

Men, det är ju inte Lisa Miskovskys fel. Hon övertygar allt mer. Först går hon in och styr upp duetten med Dennis Lyxzén. Sen släpper hon en egen skiva som rimligen borde bli en av årets mest sålda svenska skivor. Den kommer spelas hur många gånger som helst. I både public service-radio och kommersiell dito. Du kommer höra den i varuhus, på fester och på bussen.

Betyder inte det att den är dålig?

Nej. Lisa Miskovsky har – med viss hjälp av Jocke Berg – fått till en smakfull blandning av mainstream-pop och country. Hade produktionen varit mindre slätstruken och släppt fram mer pedal steel, munspel och hammond – hade den kunna passerat som bra countrypop. Om studiomusikerna bytts ut mot The Thousand Dollar Playboys hade det svängt på ett annat sätt. Och troligen greppat mig hårdare.

Nu nöjer jag mig med att gunga med till ”Lady Stardust”, som vuxit så mycket att den nu är riktigt bra. Precis som skönt svängande ”A brand new day” och ”FF”-doftande ”Sing to me” (med Sami-gitarr och snyggt refräng-blipp). Tre bra poplåtar som inleder skivan och fångar mitt intresse. Lisa sjunger hur snyggt som helst. I andra versens inledning – i ”Lady Stardust” – reser sig håret på mina armar när hon sjunger ”Let's play this song, on and on, on and on, until the dawn and never let them win”. Samma sak i ”A brand new day” när orden ”Please, I can not mend” får fart genom sättet de sjungs. Det är så snyggt. Svalt, men ändå brinnande.

Sen finns det några djupa svackor. Det blir rätt tråkigt när tempot dalar och låtarna hålls nere av en för tillrättalagd produktion. Det är då Lisa stavas tre zäta.

Dessa är dock i minoritet.

Låtar som ”One dark night” och duetten mellan Lisa och Jocke i ”Back to Stoneberry Road” visar att det finns stor potential här. Avfärda inte Lisa Miskovsky som en strömlinjeformat IQ-fiskmåsprodukt. Hon är en country-drottning i vardande. Här finns begåvning Fame Factory-eleverna aldrig kommer i närheten av. Om de inte ställer sig längst fram vid scenkanten.

Som publik.

”Restless heart” är den här skivans höjdpunkt. I den är känslan som störst. Skönt soul-/gospeldriv. Goran Kajfes lägger trumpet som bidrar till något som liknar ett sakralt sväng à la sydstat. Hade låten begåvats med gospelkörer hade den kunna ta mig till himlen. Nu tar den mig upp från marken, och det räcker gott. De avslutande två minuterna är riktigt, riktigt snygga. Så snygga att de får mig att tänka på ”People get ready”.

Ni som undrar vad nyanser är gör klokt i att lyssna och lära i den låten.

Och för er som undrar om det hörs att Jocke Berg varit med och skrivit låtarna är svaret ja. Speciellt i låtar som ”Joan of Arc” och ”Sing to me”.

Men tro inte att det är Jocke Berg som är stjärnan. Lisa Miskovsky är den som imponerar. Nästa gång har hon och skivbolaget förhoppningsvis modet att göra en skiva som har vassare kanter. Då kan det bli en ruskigt bra och angeläget på riktigt.

”Fallingwater” är inte lika slätstruken som debuten. Men jag vet att det finns mer att hämta. För stunden levererar Lisa Miskovsky bra bagateller. Och slår igenom på allvar.

Men, jag vill ha mer liv och mindre feghet.