Jag minns alla belackare. Alla som inte klarar av Elliott. De som klagar över hans klagande och de som säger att de får ont i huvudet av hans dubblade sång.

Minns också ändlösa timmar med ”either/or”. Hans bästa skiva om du frågar mig. Olika favoritlåtar olika nätter.

Men speltiden var lång. Vi förstod varandra Elliott och jag. Jag nickade tyst och han sa aldrig emot. Han var en av de första ledsna män med gitarr jag verkligen tyckte mycket om.

Han fick snart dela kassett med en annan favorit. Kristofers första hamnade på ena sidan på en C-90, och ”x/o” fyllde den andra. Bandet finns fortfarande kvar och åker bil med mig ibland. Kassetten borde kanske göras om för att den har spelats sönder en gång. Men än så länge funkar det.

Det mesta jag kommer ihåg tillsammans med Elliott utspelar sig i Örebro. Låtarna är ofta bildsatta med innerstadens gator, gamla kompisar, vänner och efterfester. Nu är staden en del av det förflutna, och det är även Elliott på ett sätt.

Samtidigt tycker jag att hans musik lever vidare. Den är allt annat än daterad. Jag tycker att vi kan sörja honom samtidigt som vi låter hans musik fortsätta leva.

34 år var alldeles för kort. Vila i frid kompis.