Han inleder skivan som Mike Skinner och The Streets i ”The Takeover”. Han avslutar den som Mick Hucknall och Simply Red i ”Life Without You”. Som du förstår är det resan från start till mål som är intressant. Inte startblocket och målsnöret.

Leigh Steven Kenny, eller LSK som han kallar sig, hyser en varm kärlek till 80- och 90-talets reggae. Det är den kärleken han släpper ut i full frihet under resan från radioövertagandet i inledningsspåret till snubblandet på mållinjen. Som bäst blir det i ”'70s '80s” och ”Rap Starr”. Två nostalgiska låtar om svunnen tid, magisk musik och varma gatuhörn. Namnrabblandet i den senare framkallar nästan tårar i ögonen på en gammal wannabe-b-boy som mig. Knarrandet, pysandet och den melankoliska rytmen i den första är inget annat än utmärkt.

Men precis som många av de reggaealbum jag köpte och lyssnade på under 80- och 90-talet blir det ett par snälla låtar för mycket. Det blir såsigt. Tamt och rent ointressant. Mjäkigare och mjäkigare ju närmre slutet av skivan vi kommer.

Oftast stänger jag av efter sjunde spåret, ”Rap Starr”. Då har jag fått vad jag vill ha ut av LSK. Och även om inte alla låtar mellan de redan nämnda ”'70s '80s” och ”Rap Starr” är livsviktiga så är de tillräckligt intressanta för att det ska kännas som att tiden inte är bortkastad. Mellanlandningen i det härliga dublandskapet i ”Rumours 'N' Lies” gör resan intressant.

Och ibland måste jag faktiskt höra honom ta över den där radiostationen för att få höra rader som ”…this ain't the Streets, it's the LSK and I was doin' this back in the day, but did I get a play?”.