Eftersom många tycker jag är för generös med höga betyg har jag gjort en liten sammanställning över mina fyra år som dagensskiva.com-skribent.

291 recensioner har det blivit hittills (2003-10-08).

Så här har jag fördelat betygen.

10/10 – 10 skivor
09/10 – 32 skivor
08/10 – 54 skivor
07/10 – 55 skivor
06/10 – 36 skivor
05/10 – 53 skivor
04/10 – 22 skivor
03/10 – 18 skivor
02/10 – 8 skivor
01/10 – 1 skiva
00/10 – 2 skivor

Snabbt uträknat och avrundat innebär detta att:

64 procent av mina recensioner är på skivor som är bra, bättre, asbra, bättre än de flesta eller klassiker (betygen 6-10).

19 procent av mina recensioner har handlat om skivor jag tyckt varit varken bra eller dåliga (betyget 5).

17 procent av mina recensioner har beskrivit skivor som varit svaga, dåliga, usla, urusla eller det sämsta som någonsin gjorts (betygen 0-4).

Den enda slutsatsen jag drar av detta är att jag haft tur – och fått bra skivor att skriva om.

Många av de skivor jag aldrig recenserat hade hamnat på den dåliga sidan av betygsskalan. Men, eftersom det är roligare att tipsa om bra musik än att varna för dålig väljer jag oftare att skriva om bra skivor.

Två betyg är fel
Det finns två betyg jag ångrar. Mazzy Star borde fått 10/10 (fick 08/10) för ”Among my swan”. Moderna Män borde fått 05/10 (fick 08/10) för ”Entré”.

Tio klassiker
Det kontroversiella i att jag delat ut högsta betyget till tio skivor har jag aldrig förstått. Är det verkligen orimligt att jag stött på tio klassiker sedan 1999? Självklart inte. I den enorma våg av musik som sköljer över oss varje år finns det många klassiker. Faktiskt.

Men ni är alldeles för många som krampaktigt håller er fast vid teoretiska resonemang om att den perfekta skivan inte existerar. Det gör den.

Madrugada, The Coral, Spearmint, The Royal Beat Conspiracy, Hederos & Hellberg, The Perishers, The Celophane Flower, Sneaker Pimps och Migala är några som gjort sådana skivor. Och jag är så jäkla glad över att jag har dem.

Den absoluta nollpunkten
Nollan är den starkaste åsiktsyttringen. Det absolut sämsta jag någonsin hört. Två skivor har rättvist tilldelats detta betyg – ”Alla vi”, med Friends in need och ”Masters of chant III” med Gregorian. Två skivor som bara har funktionen som måttstock på det absolut sämsta.

Betyg eller inte
Stirra dig inte blind på betyg. Betygen är bara en liten del av en recension. En detalj alltför många lägger för stor vikt vid. Läs orden och – framför allt – lyssna själv. Min måttstock för vad som är bra eller dåligt delar jag inte med någon. Den är helt och hållet min.

Jag älskar musik. Känslan jag får av bra musik vill jag att flera ska få uppleva. Det är därför jag skriver recensioner.

Inte för att tala om att min smak överlägsen. Inte för att jag vill dricka gratisöl med kändisar. Inte för att jag är bitter och vill hämnas på världen. Inte för att jag vill leka konsumentvägledare.

Det är nog därför 64 procent av mina recensioner har hamnat på den positiva sidan av betygsskalan.

Inga mer siffor
Nästa gång det ska göras en sådan är sammanställning får nog ett oberoende institut i Schweiz göra den. För det här var något av det tråkigaste jag gjort. Musik handlar om känslor. Inte om statistik och siffror.

Men nu vet du. Sjuan, åttan och femman är mina vanligaste betyg på skivor. Mitt medelbetyg är 6,34 enligt redaktör Hamberg.

Statistik ljuger aldrig.
För den är också subjektiv.