Det tog ett bra tag att sig hit.

På högen låg Bowies nya, Webb Brothers, The French och den där EP:n med Reverend Big O.

Men icke.

Jag ratade till och med Buck 65, ”Talkin' Honky Blues”, men lugn, den kommer nästa gång.

Ville inte.

Orkade inte.

Jag ville ju svepas bort, ruskas om, tryckas upp mot väggen och få min hjärna centrifugerad.

Så det blev jazz.

Jazz.

Jo. Djävulens musik, ni vet. Ondskan.

Och inte ens lite euforisk bordellbop blev det, utan glåmig och hålögd deppjazz av en gammal skäggmurvel som en gång i tiden hanterade stockarna i den näst mest avskyvärda och ondskefulla av musikgenrer: konstfacksrock.

Soft Machine.

Soft Machine var dock aldrig särskilt onda, de höll sig ändå i rätt strama tyglar. De hade ingen grotesk rekvisita eller några proto-Teletubbies-tendenser. Och Kevin Ayers må ha varit en rökskadad utopist, men Soft Machines mest bestående kontribution till musikhistorien var deras skamlösa flirtande med jazzen, ”sånt där nygojs”, som Mats Olsson kallade det.

Det var i början på sjuttiotalet som multiinstrumentalisten Robert Wyatt släppte sin debutskiva, för att sedan kröka ner sig – han säger själv att allt som hände före 1975 är borta i en fylledimma – och ramla ut genom ett fönster och ner på gatan.

Han förlamades från midjan och nedåt.

Men förlorade aldrig sin humor. Eller sitt politiska engagemang.

Eller, för den delen, förmågan att skriva musik som var lika upplyftande som melankolisk.

Man bör ha klart för sig att Wyatt mest pysslade, och pysslar, med rätt konventionell jazz: ”I was always more of a jazzer than an avant gardener”, sa han själv i en intervju en gång.

Däremot placerar han den i ett samlat uttryck som saknar motstycke i musikvärlden idag. Därför är ”Cuckooland” lika traditionell som den är excentrisk.

Hans trumpetblås är försiktigt, hans röst lika ömtålig och oskuldsfull som någonsin, samtidigt som detta vispas upp med slafsiga keyboardutflykter i en eterisk svepning (signerad Brian Eno).

Ren och skär alkemi, om ni frågar mig.

Ur denna till synes sladdriga klump täljer han sedan de mest skimrande små guldkorn: ”Old Europe” är en odyssé genom femtiotalets jazzscen i Paris (många svarta amerikanska jazzstjärnor tog sin tillflykt till Europa och särskilt just bohemstaden Paris), där han får jobba tills visparna glöder. ”Lullaby for Hamza” är tillägnad det barn som föddes just som Cowboyen i Väst släppte sina första ton över Irak och lyckas med konststycket att göra den bitande och sorglig på samma gång.

Det handlar ofta om det med Wyatt.

Att ha ett slagträ i händerna och en tusensköna i knapphålet.

Det enda egentliga lyckopillret på ”Cuckooland” är ”Lullaloop”, en humoristisk betraktelse ur livspartnerns (Alfreda Benge) ögon om hur Wyatt trycker på hennes knappar genom att köra sin rullstol för snabbt eller sitta uppe hela nätterna med gamla bopskivor.

Då visas det prov på den typiskt befriande självdistansen Wyatt besitter.

Det var ju han som sa:
”Jag försöker inte skapa något nytt, jag försöker bara göra om samma gamla grej, men göra det rätt istället.”

Och i senaste MOJO sa han också:
”Tack gode gud att dagens musikutbud är så uselt att till och med någon som jag kan överleva.”

Bara i brittisk humor, barn, bara i brittisk humor.