Det är ju faktiskt inte en oljesmakande garagehalstablett jag vill ha. Jag vill ha en exploderande shoegazergospel-tablett. En tablett som smakar som himlen, känns som drömmen och när man sugit på den ett tag spricker upp i en utsökt blandning som både lenar och lockar.

Det tog mig flera veckor att komma över den nihilistiska barnvisan i öppningen, ”This Little Life of Mine”. Tvivlande tvingades jag acceptera att det här faktiskt var första låten på nya skivan. Skit.

”She Kissed Me (it Felt Like a Hit)” kanske kunde accepterats om kontexten varit en annan? Men nä. Det är en ganska trist, rak rocklåt som de redan gjort några gånger.

”Hold On”. Boring. Dra åt helvete. Fan.

Där någonstans börjar jag lugna ner mig. Andas ut. Skakar uppgivet på huvudet och bannar Jason Pierce för att han krossar mitt hjärta. Allt är så mycket enklare när man kan älska huvudlöst och utan tvivel. Känslan är överväldigande och tär på det jag en gång fått.

Sen jag köpte den har ”Ladies and Gentlemen We are Floating in Space” funnits i självklar topp på min lista över världens bästa skivor. Men för varje gång jag blir besviken på Spiritualized tappar den i självklarhet. När han är så här trist, blir ”Ladies and Gentlemen We are Floating in Space” sämre i mina öron. Det borde inte vara så, men det kan inte hjälpas.

”Never Going Back” är ytterligare en version av ”Medication”. Den tredje på ”Amazing Grace” och den femte sedan det begav sig. Formen känns trist och stel, riffen uttjatade. Det som var svettigt, frenetiskt och omskakande då är bara en ok låt i sin nya form. Men den markerar ändå ett bokslut på skivan och en vändning på skivan. I nästa spår börjar Jasons gospelstund.

Och först här börjar den coola Michelangelo-stölden passa in och riktigt komma till sin rätt. Gospeln återvänder. Halleluja. Blåset får ta plats igen. Och Spiritualized mässar.

Instrumentala ”The Power and the Glory” sträcker ut ett finger till mötes. Den och ”The Ballad of Richie Lee” är bäst på skivan, det som spjärnar emot för att hålla den uppe. Däremellan hinner ”Lord Let it Rain On Me” vara en riktigt bra, om än lite formstöpt låt. Och det är till och med så att orgelpumpande ”Cheater” funkar i det här sammanhanget.

Den tappar lite mot slutet igen. Inte dåligt, men heller inte den standard jag kräver.

Jag kan förstå att han behövde göra den här skivan. Komma loss från alla överdubbningar, omtagningar och ommixningar. Nästan bara göra en ny skiva, rakt av. Men det känns verkligen som han inte lyckats hitta rätt. Varken i rakheten, kraften eller känslan. Men om det är det han behöver för att fortsätta som artist – ok. Men nästa gång vill jag till himlen igen.

Ok?