Nine och Entombed har i mångt och mycket gått hand i hand. Nines förra skiva hette ”Lights Out”, vilken även är en Entombed-låt från ”To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth”. Nine hade även på förra skivan tagit till sig mycket av Entombeds svängiga death 'n' roll och inkorporerat det i sitt egna sound. Det svängde riktigt schysst.

På nya skivan ”Killing Angels” inleder Nine med låten ”Inferno”, vilken också är titeln på senaste Entombed-plattan. L-G Petrov gästar på sista låten på skivan, ”Them”, och banden har tidigare turnerat ihop. De är tajta helt enkelt.

Likaledes har båda banden släppt ifrån sig riktigt mörka skivor i år. Entombed kanske mest utmärkte sig musikaliskt, medan Nine utmärker sig textmässigt. Det är mycket svärta, ångest, alienation och maktlöshet. Känslorna i texterna känns igen från många gruppers uttryck på senare tid. Är det ett tecken på tiden vi lever i eller en trend inom musiken?

Även konvolutet andas domedag, en dödskalle och blodiga fjädrar, troligen då från just en död ängel om man ska tro titeln. Konvolutet är för övrigt signerat Jacob Bannon från Converge, vilka Nine ska turnera med i höst.

De av er som välsignat ”Lights Out” kommer nog inte bli besvikna på ”Killing Angels”. Stuket känns igen. Det är välbekant mark som östgötarna trampar, både på gott och ont.

Gott så till vida att de vet var de står och att det funkar. Svänget är i allra högsta grad kvar och känslan för medryckande refränger har de verkligen tagit med sig.

Ont så till vida att jag hade önskat mig lite mer utsvävningar. Att de skulle sticka ut hakan lite mer. Förnya sig. Utvecklas. Överraska mig. Köra över mig.

Visst, vissa nya grejer söker sig in i soundet, gitarrerna andas på vissa håll lite stoner, vilket är lite oväntat, men på det stora hela känns det som om Nine istället för att utvecklat sitt sound har befäst det. En väldans försiktig skiva. Ungefär som att gå 18 hål i golf med enbart järnklubbor. I stort sett bara säkra kort.

Höjdpunkter finns givetvis. Inledande ”Inferno” är redan en Ninefavorit och ”Discontent O.D” har de där stonergitarrerna och refrängerna och kommer också gå varm här hemma. ”Watching The train Go By” funkar också, men sedan tycker jag det är lite tunnsått. Inte för att det egentligen är dåligt, bara alldeles för säkra kort.

Den här gången får det gå. Nästa gång vill jag se mer av hakan.