Jag vet att det finns de som alltid måste läsa sista sidan i en bok först. Trots att jag måste erkänna att jag kan känna vissa tvångstankar att göra det samma (fast mest för att jag tycker att man absolut inte ska göra så) har jag aldrig riktigt förstått grejen med det.

Kanske är detta en skiva för just dessa personer. Slutet tillåts att inleda.

”My Missing Days” börjar med att deklarera att det är över i låten ”A Happy Ending” för att avslutas med ”The Start Of It All”. Spearmint har själva visst sagt att det är en skiva som är menad att lyssnas på i omvänd följd. Låtarna på skivan ska berätta en historia, men gör det i bakvänd ordning. Allt i någon slags Quentin Tarantinoanda. Kul.

Jag gillar Shirley Lees berättande texter om små detaljer i vardagen. På denna skiva gillar jag framför allt hur han gör köpandet av blommor till sin flickvän till en hel vetenskap i ”I Didn't Buy You Flowers”. Han konstaterar att han inte kan köpa blommor när de just träffats, eftersom han skulle verka för angelägen. Han vill inte köpa blommor när det är väntat eftersom det bara skulle vara en tom gest. Något som alla gör. Och han vill inte köpa blommor när det är oväntat. Eftersom han sett på film att det bara är män som har dåligt samvete över något som plötsligt köper blommor till sin kvinna. Klart grabben inte köper några blommor.

Tillsammans med ”Left Alone Among The Living” är dessa de två de spår jag gillar mest på skivan. Klockrena poplåtar med finurliga texter. Shirley Lee varierar sång med pratsång. På andra låtar hör jag likheter till allt mellan Pet Shop Boys, Weezer och Thrills. Titelspåret skulle kunna vara en instrumental från Mercury Rev. Det är en skön skiva med svängig och trallig pop. Men den lämnar ändå inte något starkare intryck.

”My Missing Days” är inget som kommer gå till världshistorien. Men det är en bra popskiva.