Hell on Wheels har varit lite som deras version av Dead Kennedys ”Too Drunk To Fuck” (b-spår på ”The Soda”-singeln). Den är kallt medveten, uttänkt avig och alldeles för snäll. Som om det räcker med att göra rätt val för att vara bra.

På ”Our Sweetness has Become a Problem” på nya skivan sjunger Rickard:

We found out
that our sweetness
had become a problem
that our kindness had
fucked up our confidence

De bestämde sig för att göra om, göra rätt. De rensade upp i sina egna led. Tog ut riktmärket mot punken en gång till, så de skulle kunna gå bredvid på indiestigen utan att komma för långt ifrån eller för nära. Pelle Gunnerfeldt har stramat upp ljudet och tagit bort det onödigt fladdriga hos dem. Johan Gustavsson (Randy) har tuktat gitarrerna till lydnad med bibehållen personlighet så de morrar när de blir trängda men stannar på sin plats när de måste.

Och trion låter tryggare nu. Jag kan fortfarande tycka att de söker lite för mycket efter rätt anslag, att de fortfarande missar ibland när de väntar för att verkligen vara säkra på att träffa rätt. Men de verkliga träffarna kommer trots allt tätare nu.

Särskilt trummorna har ryckt upp sig sedan ”There is a Generation of Handicapped People to Carry on”. Johan Risberg är skönt Moe Tucker-slafsig. Han kliver på från första stund på skivan. Rickard Lindgren och Åsa Sohlgren väntar tills breaket mitt i första låten ”She was a Milkmaid, and I was a Gentleman” är avklarat innan de tar för sig ordentligt. Backupsången som grinar galet mot Rickard i versen precis innan sista breaket låter som vore det en ung Al Jourgensen som stod för det.

Jag har snarare favoritpartier än favoritlåtar på skivan. Som mellan 2,00 och 2,20 av ovan nämnda ”She Was a Milkmaid, I was a Gentleman” eller slutet av nya singeln ”Halos are Holes Made of Space” när Åsa följer med lite längre i refrängen. När pianot får mer utrymme i mitten av ”Nothing is Left”, när de bygger upp och brister ut i avslutningen av ”It's Wrong Being a Boy”.

De får också plus i kanten för att de haft den oerhört goda smaken att sluta på nio spår. Tack. Jag är nästan redo att slänga upp betyget ett snäpp till bara för det. Ett album behöver inte vara längre för att det kan.