En liveskiva. Dubbel sådan. Inspelad i Bangkok. Av ett tyskt thrash metalband. Kan det bli högre Spinal Tap-varning än så? Knappast.

Onkel Tom Angelripper och de andra i Sodom trivs i Bangkok. Ett gig i staden på en överfull, svettig klubb året innan gjorde att de valde den thailändska huvudstaden som skådeplats för inspelningen av sin liveskiva. Tydligen kantades inspelningen av mängder med problem och MacGyverlösningar på tekniska tillkortakommanden från det thailändska elnätets sida.

Inga av dessa problem eller det faktum att det var otroligt varmt i lokalen hörs dock på skivan, som låter förvånansvärt pigg tycker jag. Bra drag, helt enkelt. Även ljudet är väldigt bra och trots att bandet är en trio, förutom Onkel Tom på sång och bas, även innehållande herrarna Bernemann (gitarr) och Bobby (trummor). En förvånansvårt bra ljudbild för en liveskiva. Trios tenderar ofta annars att låta lite för tunna anser jag, även om det finns briljanta undantag. Allting må kanske inte vara supertajt direkt, en miss här och där, men det är ju det som gör en liveskiva levande.

Det ska väl sägas att det inte är världens mest komplexa musik som bandet spelar. Åttiotalsthrash/speed med klassiska heavy metal-influenser. Band som Slayer och till viss del lite gammal Sepultura lirar i samma liga, men även ett gäng som Motörhead, vilka äras genom en cover på ”Ace of Spades”. Fast Sodom var ju med redan på de ovan nämnda bandens glansdagar, så det handlar snarare om att de har samma influenser än om att de har snott soundet, men det är där de befinner sig på den musikaliska kartan.

Vad fyller då en liveskiva för funktion? Kristofer listade två skäl i kommentarfloran till sin Blind Guardian-recension (se länk till vänster). Personligen så tycker jag nog inte att den här skivan fyller någon av de funktionerna, nostalgi eller fanatiskt samlande, för mig personligen. Men det gör inte att skivan tappar sitt värde.

Jag och Sodom har inte gått hand i hand. Vet inte riktigt varför, kanske för att de är tyskar, fast det håller inte heller för jag har lyssnat på både Helloween, Rammstein och Blind Guardian. Jag har egentligen inget skäl, jag har bara missat dem.

Och det är där den här skivan kommer in. En dubbel-CD med 23 låtar, varav en är en cover, som täcker hela Sodoms karriär från 1986 och framåt. En bra dokumentation, att den är live är bara trevligt. Den gör mig glad.

Favoritlåtarna på den här skivan heter ”Blasphemer” och ”Napalm In The Morning”, men även den på tyska sjungna ”Der Wachturm” går hem. Fler låtar kommer nog att sätta sig med tiden och jag ser fram emot att lära känna Sodom bättre. Kort och gott är ”One Night in Bangkok” en solklar partyskiva som troligen kommer att gå varm på förfesterna i det lundströmska residenset.