——————————————————-
From: ”Ola Andersson” < ola@dagensskiva.com >
To: ”Nik Kershaw” < nik.kershaw@theriddle.co.uk >
Sent: Sunday, August 24, 2003 8:18 PM
Subject: Re: long time no write
——————————————————-

Hej Nik

Sorry att det dröjt så länge innan jag svarade. Det var ju inte precis igår jag hörde av mig. Tja, det var väl inte ens det här årtusendet, om jag ska vara riktigt ärlig…

Men bättre sent än aldrig, eller hur?

Jag vet faktiskt inte vad det beror på. Jag menar, ett tag där var vi ju faktiskt oskiljaktiga. Men sedan hände något. Jag skulle inte säga att det skar sig mellan oss, det är fel ord. Det rann väl mest ut i sanden, tror jag. Vi växte ifrån varandra. Hittade andra vänner som passade bättre. ”Passade bättre”? Usch, det lät hemskt.

Men så var det nog. Vi växte ifrån varandra. Tyvärr. :-(

Minns du när vi träffades första gången? Bagen, förstås, var annars? Med världens största mun, Cia Berg. Mest av allt var det nog videon till ”The Riddle” som gjorde det. Den såg inte ut som något annat jag sett tidigare. Jag vet inte varför, men jag minns särskilt när trummorna och flöjterna marscherar förbi mitt i låten. Okej, jag kan väl inte påstå att jag hade så många videor att jämföra med (What, me MTV?), men ändå. ”The Riddle”. Den videon!

Men det slutade inte där. Det var du och jag. Väldigt mycket du och jag ett tag där. Jag kunde varenda ord på både ”The Riddle” och ”Human Racing”. Många timmars pluggande med texterna framför mig. Fast jag lyssnade ju på kassett förstås. Så gjorde jag ju alltid då, spelade in skivorna på kassett med en gång för att inte slita på LP-skivorna.

Du var min idol. Så var det ju. Ett tag där. Den enda idol jag haft, precis när jag började lyssna på musik. Klippte ut alla reportage från Okej. Bilder på väggarna. Det var Nik för hela slanten.

Hehe. Jag vet faktiskt inte om jag berättat det förut, men en semester nere i Ystad hade jag bestämt mig för att jag skulle ha samma frisyr som du. Jag tog med mig ett av de senaste Okej-numren till frisören. Klipp mig såhär. Mmmmhh, sa frisören. Visst. Sedan klippte han mig förmodligen precis likadant som han klippte alla andra killar i samma ålder. Det liknade ju inte alls din frisyr. Men, jaja, det blev ju kort åtminstone. Alltid bra när det är sommar och varmt, antar jag… ;-)

Så varför skriver jag just nu då? Jo, jag fick ett åttiotalsryck. Det började nog med ”Teases & Dares” (kommer du ihåg Kim Wilde? Det är nog den skiva jag fortfarande gillar bäst med henne. Där var det väl videon till ”The Second Time” som gjorde det. Värsta ”Mad Max”-möter-”Bladerunner”-vibbarna. Bagen, förstås… :-)

Nåja. Sedan plockade jag fram dina skivor. Alla tre. Och vet du, jag kunde fortfarande texterna till nästan alla låtar. Lite häftigt.

Eller ja, åtminstone på de två första skivorna. Jag kan väl erkänna det nu att jag var rätt besviken på ”Radio Musicola” och lyssnade inte särskilt mycket på den. Jag lyssnade nog i och för sig rätt mycket på den, men det var nog mest för att jag ville att den skulle vara bra.

Och nu kanske du blir sur, men… Jag brydde mig inte om att köpa någon av dina skivor efter det. Då hade jag bytt ut dig mot Pet Shop Boys istället. Jo, jag vet. Inget en riktig kompis skulle göra.

Egentligen tog jag bara fram skivorna för att lyssna för skojs skull. Du vet. En sån grej man gör vart tionde år och tycker mest att det är pinsamt. Men det var inte pinsamt. Fan, dina två första skivor är ju fortfarande riktigt jävla bra. Visst, det är åttiotal så det skriker om det (och ja, mest i trummorna, men jag gillar ju åttiotalstrumljud, så det funkar). Men mest av allt är det ju fantastiska låtar. Och när jag hör dem nu imponeras jag hur varierade skivorna är. Hur låtarna är naivt simpla, men ändå med så mycket mer detaljer än nästan allt jag lyssnade på från samma tid.

Ja, sedan finns det förstås sådant jag upptäckt först nu, nästan 20 år senare. Det där omslaget till ”The Riddle”, du vet, där du står ensam i ett vindpinat landskap, var nog lite så jag kände mig ofta när jag lyssnade på din musik då. Ensam och övergiven i snålblåsten. Sedan är det faktiskt lite kul när jag inser att ”Faces” är hela handlingen i ”Matrix” sammanfattad på fyra minuter, 15 år innan filmen kom.

Jag vet faktiskt inte varför jag skriver nu. Vad jag egentligen vill säga. Idag finns så mycket annat jag lyssnar på istället. Så mycket annan musik jag upptäckt, som tar större plats (har du hört Outkasts nya ”Hey Ya”? Så jävla bra! Leta upp den när du får tid). Men, vafan, du kommer alltid finnas där.

För hur jag än försöker kommer du alltid vara en av de viktigaste artisterna för mig. Jag kanske inte kommer lyssna på dig jätteofta, kanske tar det femton år till nästa gång också, men det spelar liksom ingen roll. För det är ju så man känner igen en riktig vän. Hur länge man än varit ifrån varandra kan man sätta sig ner och fortsätta där man slutade, som om inget hänt. Som om det bara passerat några sekunder från det sista man sa, den gången, för så länge sedan.

Så kändes det när jag släppte ner armen på skivan och hörde den knastra igång (jo, jag var tvungen att spela skivorna, jag har ju inget kassettdäck längre. Dessutom skulle jag nog inte hitta kassetten ändå…)

Så jag antar att jag bara vill säga tack. Hoppas du sköter om dig (jag hörde att det inte gick så bra för sista skivan, men ge inte upp! :-) Jag lovar ingenting, men jag ska försöka att höra av mig lite oftare, okej? Hoppas du inte blir alltför sur över att jag inte kommer att gå och köpa dina senare skivor, jag vill liksom ha kvar bilden av dig. Du förstår nog, det är så med riktiga vänner.

Vi hörs! Någon gång, någonstans.

/Ola

Ps. Det har blivit ett hack i ”Don Quixote”. Jag vet inte hur och när. Måste nog försöka hitta skivan på cd. Eller en samling. Jag hör av mig om hur det går.