dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Clem Snide: Your Favorite Music
Your Favorite Music (CD) Clem Snide
2001
Cooking Vinyl
8/10

Allt spelar egentligen ingen roll

Lyssna

Sök efter skivan

Man kan inte annat än småle när man i skivaffären får syn på fyra män som står i ljusblå kostymer och vita kråsskjortor, med vatten upp till knäna, i någon sunkig förorenad insjö. De ser ut som något ur en parad. Killar som har haft en hård natt på tivolit och inte kan tänka på annat än en färsk bagel och en kopp kaffe och att fotografen skall låta dem gå någon gång. Öppnar man konvolutet har de gett sig av längs landsvägen för att hitta närmsta billiga sylta. Det spelar ingen roll om det är 18 kilometer dit. I Clem Snides värld spelar ingenting egentligen någon roll. Det är detaljerna som gör det och livet är fullt av små underbara detaljer. Cirkusen kommer till stan och sångaren Eef Barzelay han bara sitter där, och trivs så förbannat bra med livet.

Clem Snide är just det: ett leende i mungipan, en blinkning på en begravning eller ett tummen upp när man snubblat och slagit upp knäna. Det spelar ingen roll att allt går åt helvete, att någon hatar mig eller tycker att jag är ful. För det är ju bara livet. Hur allvarligt kan det bli egentligen? Jag vet inte om livet är tragiskt, hemskt och uppgivet eller om det faktiskt är ganska kul, komiskt och inte alls så dumt. Enligt Eef Barzelay verkar det ligga någonstans mittemellan. Han försöker inte hitta eller leverera svaren på de stora frågorna. Nånstans finns funderingarna, men de når aldrig upp till ytan. För badrummet behöver ju städas, han är så blek att flickan bländas i försommarsolen, blandbandet har trasslat sig i stereon, bordduken brinner och kommer det egentligen någon på festen?

Clem Snide bildades som en punktrio i Boston 1991. Namnet Clem Snide plockades från William Burroughs roman ”Den nakna lunchen”. Det är väl inte så konstigt för ett punkband. För ett band bestående av fyra killar som spelar en nedtonad, långsam, akustisk musik, med texter om det vardagligaste av det vardagliga är det lite knepigare.

Dagens Clem Snide utgörs alltså av fyra, oftast kostymklädda, killar och musiken baseras på gitarr, keyboard, fiol, cello, ståbas och trummor och inte minst sången och de underbara texterna. Till detta kommer ett antal människor som bidrar med trumpeter, saxofoner, flöjter och en underbar inställning som skapar en uppsluppen paradkänsla. Det är på något sätt lite konstigt. Musiken är i regel dämpad och långsam. I centrum finns ståbasen och gitarren, och runt dem blåses, visslas och trummas det försiktigt och ovanpå allt flyter Eef's lite gälla stämma, som berättar som en sagofarbror och tröstar som världens bästa vän. Ändå kan man framför sig se fyra killar i ljusblå kostymer som går på rad och spelar. Och bakom dessa ett antal små figurer som blåser i små blänkande trumpeter och slår ihop stora blanka cymbaler som de knappt lyckas hålla upp. Cymbalerna har jag fortfarande inte hört. Men de finns där. Det vet jag.

Musiken ligger liksom texterna någonstans ”mittemellan”. Där finns underbara poprefränger och låtar som kryper under skinnet, men hela tiden med en rädsla att beröra de stora frågorna. Musiken är mer ett konstaterande av nutiden, men ändå en så underbar vinkling av det vardagliga och normala att den står ut. Ändå kan man inte sluta hoppas. Nästa gång kanske han verkligen tar i. Jag kanske lyckas hitta nåt spår av frustration, desperation, vild glädje… men nej. Allt är precis som vanligt. Och det är ju det som är det underbara. Det helt vanliga. Vardagen.

En av mina vänner sa: ”Jag tror att han är kär i mig”, om Eef Barzelay, efter att jag spelat ett par låtar från ”Your Favorite Music” för henne. Hon visste genast att det var henne han tänkte på när han sjöng.

”Your favorite music, well it just makes you sad
Your favorite music, well it just makes you sad
But you like it 'cause you feel special that way
You feel special, that you're like no one else
You feel special, that you're like no one else
But then you're lonely, and you need someone to help
And I can't teach you, to learn to love yourself
And I can't teach you, to learn to love yourself
But here's a sad song. That I wrote for no one else”

Eef känns som en bästa vän. Vilket ju faktiskt är ganska tragiskt, men i Clem Snide's värld gör det ingenting. Även när han sjunger att han inte alls skulle dö för mina synder så känner jag att det är ju faktiskt så det ska vara. Det viktigaste är ju att han i alla fall sjunger till bara mig. Han sjunger att han älskar mig, att vi ses i himlen om vi båda kommer in, men dö för mina synder, det tänker han banne mig inte göra.

När skivan så avslutas med en lugn version av Richie Valens' ”Donna” så inser jag. Det är inte alls mig han sjungit till hela tiden. Det är som vanligt, ”default-läget”, det är alltid någon annan det handlar om.

Debuten ”You Were a Diamond” är värd att försöka få tag på men för att hitta den tillbakalutade känslan av uppgivenhet, apati, komik och trivsel och allt på en gång finns det bara en skiva. Visst är de andra skivorna också grymma, men man kan inte bo i dem. Det kan man i ”Your Favorite Music”. För att vara ytlig: släng en blick på konvolutet till uppföljaren ”Ghost of Fashion” nästa gång du rantar iväg till skivaffären och se själv. Kvar finns (om du köper skivan) underbar popmusik, men de uppgivna killarna som står i en sjö och längtar efter sin frukost har följt med tivolit till nästa stad. Jag hoppas de kommer tillbaka.

Maria ”mary jane parker” Gustafsson, sommargäst

Publicerad: 2003-08-23 00:00 / Uppdaterad: 2003-08-23 00:00

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #2150

33 kommentarer

FÖÖÖRST!!

who? Oregistrerad 2003-08-23 00:00
 

Min dag är räddad, pohh!

who? Oregistrerad 2003-08-23 00:00
 

naaaaj! det var nära!

Kungen Oregistrerad 2003-08-23 00:01
 

Det där var det fulaste skivomslaget jag någonsin sett

Nimrod Oregistrerad 2003-08-23 00:02
 

Vad ni jobbar för att bli först..

Zoega Oregistrerad 2003-08-23 00:02
 

Zoega – det är bara att erkänna, du försökte också bli först!

Ivan Oregistrerad 2003-08-23 00:04
 

alla vill ju vara först…

Kungen Oregistrerad 2003-08-23 00:05
 

De ser ju ut som ett dansband på omslaget. Bra recension hur som helst!

Strange One Oregistrerad 2003-08-23 00:05
 

Jag gillar nog mest den gamla Volvon bakom MJP, går det att ge ett bud på den?

Plupp Oregistrerad 2003-08-23 00:06
 

SKIT I DETTA. JAG HAR NYSS HÖRT OUTKAST ”HEY YA”. JA! JA! JA!

ola Oregistrerad 2003-08-23 00:21
 

Härlig recension mary jane parker. Det kommer nog bli något stort av dig någon dag.

JL Oregistrerad 2003-08-23 00:23
 

Bra recension, mjp! Det inledande stycket är klockrent. Lysande beskrivning. Säger egentligen allt man behöver veta.

Det var säkert en månad sedan jag spelade YFM senast. Givetvis ska den spelas i natt…

Som sagt, bra skrivet…såklart.

Less Oregistrerad 2003-08-23 00:31
 

Var tvungen springa in här en sväng efter tolv, visste det var Mary's tur idag. JL: Det är redan nåt stort av MJP. Fast hon vet inte alltid om det själv. Tack för formuleringen ”Det spelar ingen roll att allt går åt helvete (…)För det är ju bara livet. Hur allvarligt kan det bli egentligen?”

Wayne Kramer Oregistrerad 2003-08-23 00:33
 

Wayne Kramer: Jo, det är lite av den känslan jag har också. Fast det är svårt att veta. Men jag litar på dig.

JL Oregistrerad 2003-08-23 00:35
 

bra recension! får då och då för mig att kolla upp det här bandet, men det blir liksom aldrig av. blir bara det vanliga gnisslet i hörlurarna.

pravda Oregistrerad 2003-08-23 01:06
 

hey, du är nästan rödhårig!

bra recension.

maxim Oregistrerad 2003-08-23 01:36
 

bra resencion!

days of war, nights of love Oregistrerad 2003-08-23 02:36
 

Bra skiva, ska läsa recensionen senare. Nu ska jag lördagsjobba och det är piss.

heythatsmybike Oregistrerad 2003-08-23 06:24
 

Mycket bra recension!

Alias Oregistrerad 2003-08-23 09:18
 

Bra!

Hilly Oregistrerad 2003-08-23 10:53
 

mjp rocks. Härlig recension!

Frankie Lee Oregistrerad 2003-08-23 12:22
 

Är du 5 år på bilden?

rolig Oregistrerad 2003-08-23 17:30
 

i love the unknown!

f Oregistrerad 2003-08-23 18:37
 

Ähh.. spana in RungVoss.com istället, grymma låtar!

Rocker Oregistrerad 2003-08-23 18:49
 

ja, jag undrar också om Volvon alltså. en 245:a…ooh.

bossa Oregistrerad 2003-08-23 19:57
 

FÖÖÖRST!

Super klasse Oregistrerad 2003-08-23 20:02
 

suck… =(

super klasse Oregistrerad 2003-08-23 20:03
 

Jag gillar den här skivan, men cellon går mig på nerverna efter några låtar. Utan cellon skulle jag nog höja betyget…:-)

Sumpan Oregistrerad 2003-08-23 22:10
 

En bra recension av en bra skiva, Mary Jane.

man in a shed Oregistrerad 2003-08-24 14:39
 

Jäkligt bra recension!

Go mary!!!

...looked beyond the day in hand Oregistrerad 2003-08-24 22:24
 

en cello förgyller ALLTID en låt. det är stört omöjligt att inte tycka om toner från en cello.

[anonym] Oregistrerad 2003-08-26 20:21
 

va en massa år sedan man åkte i den volvon senast =)

Sinistrat Oregistrerad 2003-08-29 10:45
 

Kanske den bästa recension jag läst på DSC.

Interla Oregistrerad 2004-02-28 02:14
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig