Du vet vad som kommer hända. Klarblå himmel övergår i ljusgrå. Ljusgrå himmel blir mörkgrå. Fåglarna tystnar. Insekterna försvinner. Löven förenas med asfalten. Till sist kommer det förlösande regnet. Som en övergående skur, eller som ett ihållande regn som faller i dagar.

Spanska Migala är ett sådant regn, eller hösten om du så vill. De låter som ett ledmotiv till syndafloden. Med sina melodier och poetiska texter är Migala beredda att knäcka den gladaste av själar.

Ta den vackraste melankolin från Tindersticks. De ödsligaste och mest dystra gitarrerna från Madrugada. De starkaste monotona crescendon Mogwai eller Godspeed You! Black Emperor kan erbjuda. Låt Nick Cave och Leonard Cohen bidra med med texter. Låt David Eugene Edwards välsigna låtarna och förmå The Walkabouts att spela dem kvällen före undergången. Då får du en uppfattning om hur Migala låter.

Vi kommer knappast få ett bättre ledmotiv till hösten. Oavsett om Abel Hernández sjunger på engelska eller spanska går orden in i dig. Förr eller senare. Effektivt uppbackade av bandets dova ljudbilder där orgel, dragspel, svajiga gitarrer och utdragna oljudsklimax har bärande roller tillsammans med det nyanserade kompet. Ibland kryddat med munspel. Ibland med stråkar.

Det låter så vackert, storslaget och nyanserat att jag längtar efter att få se bandet på en konserhus-scen. Jag är övertygad om att de skulle prestera en spelning lika makalös som den Tindersticks gjorde på Konserthuset i Stockholm september 1997. Men, jag är tyvärr tveksam till att vi kommer få se det här bandet på våra breddgrader.

Låttitlar och texter på mitt exemplar av skivan är på spanska. Men, låtarna sjungs i de flesta fall på bruten engelska. Orden är starka. Svåra att värja sig emot. Abel Hernández röst ligger i ett läge någonstans mellan Stuart Staples och Sivert Höyems. Med största allvar sjunger han rader som ”There are broken words on a kitchen floor / In a house that now I remember” (”El Pasado Diciembre”), eller ”So it's said that the soil's moving under your feet / Is this the planet you'd wish to live in? / Tell me how could it happen? / Tell me what will we do?” (”Un Puñado de Coincidencias…”).

Visst är det pretentiöst. Men, oftast är det så känsligt att världen stannar. Som om Pedro Almodóvars eller Julio Medems filmer översatts till musik. Musik om livet.

Lyssna på den kolsvarta valsen ”Un Puñado de Coincidencias…”. Gitarrerna i ”El Último Devaneo”. Det skärande klimaxet i ”Aquel Incendio”. Fångas upp av instrumentala ”La Canción de Gurb”. Slås till marken av de blytunga markeringarna i ”El Retraso”. Fyllegråt till countrysvängande ”El Pasado Diciembre”. Åk nattåg med ”Noche Desde Un Tren” i hörlurarna. Ta en bakispromenad med ”Ciudad del Oeste”. Bli dumpad till tonerna av ”Tiempos de Desastre”. Sätt på skivan igen när ”Instrucciones Para dar Cuerda a Un Reloj” tonat ut.

Jag lovar, du kommer förstå.

”Restos de un incendio” lär betyda ”aska”, eller ”det som elden lämnar kvar”. Titeln kan kopplas ihop med den föregående skivan ”Arde”, vars titel betyder ”det brinner”. Efter framgångarna med den skivan, som tog Migala ut i världen blev bandet trötta på sig själva och sin musik. Men istället för att splittras spelade de in de här låtarna igen och gav dem – och sig själva – nytt liv.

Resultatet är storslaget. En av de största upplevelser jag någonsin fått av en skiva. Skivan låg på mitt bord en dag, utan ledtrådar. Fick sent omsider reda på att det är Delicious Goldfish som distribuerar den här hemma.

Så den går att få tag på.

Nu vet du hur det ligger till. När himlen blivit grå, fåglarna tystnat och regnet börjat falla – då står spanska Migala beredda för att hjälpa dig igenom det mörka halvåret.

Med en livboj av cement.

Patetisk recension? Ja. Av en patetisk skiva. För patetiska människor.

Som mig.