”Jag får en sån jävla ribba”, sa min fotograf och fyrade av ungefär tvåhundra fotoblixtar och tre salivfontäner.

Det är alltid obehagligt att få veta sådant.

Å andra sidan kände jag viss förståelse för hans entusiasm. Det här var ett Kodak Moment om det någonsin funnits ett.

På scen uppenbarade sig tre herrar i helsvarta kostymer, skorstenshattar och snåriga helskägg. De såg ut som den typen av sydstatspredikanter som har en bibel i handen och en skarpladdad revolver bakom ryggen.

Om Polyphonic Spree druckit blod och rövat bort småbarn hade de sett ut så.

Det här var alltså Sweden Rock Festival för tre år sedan.

Jag var inte där för att se Bigelf. Jag var där för att se Primal Fear, Running Wild, Edguy och kanske King Diamond, förutsatt att jag kunde övervinna min fobi för fullvuxna karlar i smink och Musse Pigg-falsett.

Ändå är det Bigelf jag minns bäst.

Ja, Bigelf och den där killen som snidade enorma fallosar ur vedkubbar med en motorsåg, förstås.

Bigelf var inte bara tillräcklig tuffa för att få de elakaste Hell's Angels-snubbarna på campingen att se vattenkammade ut. De kunde lira också.

Utpräglade bottentunga Iommi-riff, McCartney/Lennon-stämmor och kring detta en osaligt flaxande Syd Barret-ande som spred drömpulver överallt.

Det är svårt att inte börja prata i omklädningsrumsmetaforer av sådant.

Så jag skaffade ”Money Machine” och ”(Another) Nervous Breakdown”-EP:n. Då låg de på skånska bolaget Record Heaven och de sjöng om sellouts och att storbolagen i branschen försökte fucka dem:

”You wanna make a buck/you average schmuck/ you don’t care about the band”, sjöng de. Och sedan sjöng de, ”You blow sugar up my ass/and then say you’ll pass/and try to shake my hand”.

Hårda takter, minst sagt.

När jag håller ”Madhatter”, Bigelfs nya EP, i handen ser jag att det är Warners logga på omslaget.

Warner.

Hm.

Kan man fortfarande kalla det att vara fördomsfull om allt man befarar visar sig stämma?

För mycket riktigt; ”Madhatter” visar upp ett betydligt tamare Bigelf. Där man på föregångaren tog ut svängarna så kraftigt att ändalykten studsade mot studiolokalens väggar så är ”Madhatter” en rak, utslätad och finessbefriad historia. Stonerriffen puttrar på tomgång och Damon Fox låter alltför ofta som en Ozzy med grav förstoppning.

Kanske är det kostymerna på Warner som beordrat de fyra domedagsevangelisterna (japp, de har förökat sig) att skära ner på frimärkstuggandet, för vad jag verkligen saknar är den där paranoida, desperata känslan som borrade upp en när man lyssnade på ”Money Machine”.

Överhuvudtaget så är soundet på ”Madhatter” en tristare och blodfattigare version av vad man tidigare hört från bandet.

Eller, för att tala i machotermer: om ”Money Machine” var en Peter North-bult så är ”Madhatter” John Wayne Bobitt-nubb.

Den sortens kärlek man inte vill svälja, med andra ord.