Det finns de som hävdar att det här är ett dåligt album. Många menar att det är sövande trist, andra säger att det är överskattat och talanglöst. Ett oförskämt rykte uppger också att Richard James skulle ha gjort hela albumet som ett skämt. Förmodligen är det Richard själv som startat ryktet, han brukar göra sånt. Men det viktiga är att de alla har fel. Det här är nämligen helt lysande. Ett av den elektroniska musikens paradnummer.

Vad vi har att göra med är ett dubbelalbum med 24 namnlösa låtar. Den totala speltiden för de båda skivorna är 156 minuter och 51 sekunder, så vitt jag vet ett av de längsta album som någonsin gjorts. Att musiken rör sig i de traktar som brukar benämnas ambient gör det inte lättare att övertyga någon om albumets förträfflighet. Långa, långsamma och nästintill trumlösa låter bygger sakta och tålmodigt upp stämningar som kryper in under huden.

Det är repetitivt, minimalistiskt och ofta ganska abstrakt. Minst sagt. Vissa låtar är nästan provocerande långsamma och nedtonade, de hörs nästan inte om man inte lyssnar aktivt. Visst kan musiken på de båda skivorna uppfattas som kall och hård, men lyssnar man noga och tålmodigt så fångas man till slut in av musiken och sedan är det för sent att fly. Man tas med på en lång och brokig resa fylld av hopp, fasor, glädje, sorg, mystik och inte minst ren och skär galenskap.

Precis som i mycket annan musik av Richard James finns det ofta något lite hotfullt som lurar både här och där. Något som stör i idyllen. Det där galna elementet. Redan i första låten görs det klart för oss att det här inte blir någon söndagsutflykt. En märklig och obegriplig barnröst tonar fram för att sedan eka bort och åter komma tillbaka. Det låter som om någon försöker säga oss något, men det lyckas aldrig bli begripligt.

Sedan bjuds vi på monotona klockspel, ekon, lågpassfiltrerade dova syntmattor, brus, läskiga röster och ännu läskigare skratt, ostämda pianon, ännu mer brus, pulserande muller, skräckinjagande stråkar, syntetiska fågelkvitter, elektroniska oljud från helvetet och afrikanska trummor. Allt detta genialiskt sammansatt till en enda storslagen enhet. Det är mystiskt och svävande utan att någonsin bli new age-flummigt eller sunkig avslappningsmusik.

Från den vackra, men lite melankoliska låt nummer tre kastas man raskt in i en obehaglig mardrömsvärld i låt nummer fyra. Richard James låter aldrig lyssnaren slå sig till ro och bli apatisk, han verkar vilja förgöra oss med sin musik. Inte förrän i den åttonde låten, nästan 50 minuter in på första skivan, kommer det första riktiga trumbeatet. Och tro inte nu att det är såna där våldsamma, smattrande toktrummor som vi är vana att höra från herr James. Nej, här bjuds vi istället på en burkig och långsam rytm som ger mig kalla kårar och jag njuter varje sekund.

En sak som jag gillar är att låtarna är lite taffligt producerade. På ett bra sätt. Låtarna har rent allmänt en dov och ganska diffus ljudbild. Det blir lite lo-fi över det hela. Modern elektronisk musik (eller electronica om man så vill) är ofta fylld av snygga defekter som klickljud, coola distar och charmigt skeva loopar. På ”Selected Ambient Works 2″ möts man istället av vackra ambienta ljud som verkar gå lite för långt in på det röda området på VU-mätaren. Alldeles för högt mixade basgångar som för ett ögonblick dränker allt annat. En diskant som plötsligt skär som en kniv genom kroppen. Trummor som låter som om de vore inspelade i Grand Canyon. Melodislingor som verkar kämpa för att gå ihop rent rytmiskt. Svaga malplacerade klickljud och brus kan ibland höras i ljudbilden.

Är då detta medvetet? Förmodligen. Richard James är en mästare när det gäller att använda motsatser; att blanda fult med vackert, sunt och galet, det svängiga med det olyssningsbara. Allt på samma gång. Det blir aldrig tillrättalagt och mysigt.

Jag älskar det här albumet. Att det finns människor som gör låtar som låt nummer tio på den andra skivan är en bidragande anledning till att jag över huvud taget går upp på morgnarna. Den tredje låten på första skivan borde vara en tillräcklig anledning för alla världens arméer att lägga ned sina vapen. De dagar när jag tappat all tro på mänskligheten kan jag lyssna på den sista låten på andra skivan och plötsligt förstå allt som är gott. Lagar jag mat lyssnar jag hellre på låt sju från första skivan. Fråga mig inte varför, det bara är så.

Mycket elektronisk musik, eller electronica, handlar om att bädda in enkla låtar, enkla melodier, i ett knepigt och snårigt arrangemang. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, ibland blir det lite för snyggt och ibland blir man bara trött på allt. Trött på laptopvirtuoser. Trött på fragmentariska beats. Trött på hela genren. I detta avseende är ”Selected Ambient Works 2″ ingenting annat än en punkskiva.

Ja, det är det. Det här är en punkskiva!