Muscle Shoals hade sitt klassiska studioband. Motown hade sina Funk Brothers. Philadelphia International hade MFSB. Till och med Giorgio Moroder hade sin egen Munich Music Machine.

Barry White hade Love Unlimited Orchestra.

I början av sjuttiotalet fanns det inga kompakta synthar, där man kunde trycka på några knappar för att få fram rätt ljud. Inga lättprogrammerade trummaskiner, sequencers, fairlights eller hemmastudiosystem. Ville man ha ljudet av en fyrtio man stark stråkorkester, tja, då var det bara att skaffa sig en fyrtio man stark stråkorkester.

Fråga Barry White.

Gemensamt för de flesta av ovanstående studiomusiker var att de hade skapats för att ett skivbolag skulle ha en orkester snabbt, lätt och billigt till hands när det blev dags att skapa magi. En orkester som var inkörd både med varandra och med bolagets producenter. Det var bara att väcka dem mitt i natten, slänga fram noterna och trycka på ”Rec”. Nästa låt.

Så var inte fallet med Love Unlimited Orchestra. De hade skapats av Barry White med ett enda syfte: att skapa magin bakom Love Unlimited, Barrys nyupptäckta trio bestående av systrarna Glodean och Linda James samt Diane Taylor.

Kort och koncis arbetsbeskrivning, alltså.

Men när Barry satte samman sin egen stråkorkester hade han ingen aning om att Love Unlimited Orchestra också skulle skjuta upp honom till stjärnstatus som soloartist något år senare när de backade honom på hans egna skivor. Än mindre hade han nog tänkt sig att Love Unlimited Orchestra själva skulle flyga upp till listornas högre regioner på egen hand. Med musik skriven och producerad av honom själv.

Men han hade alltid velat göra det. Skriva och producera soulmusik för en stråkorkester. Skivbolaget, däremot, var mer svårflörtade. Det är svårt att göra pressmaterial med snygga porträttbilder när bandet består av fyrtio personer. Som studiomusiker, visst, fint. Bra musik. Men som ”soloartister”. Nja, kanske inte.

Men stärkt av framgångarna med debutskivorna från Love Unlimited och honom själv stod Barry på sig. Han fick ge ut en singel med Love Unlimited Orchestra. Resultatet blev den instrumentala ”Love's Theme” och en förstaplats på Billboardlistan. Grönt ljus för ett album.

Tillsammans med skivbolaget Philadelphia International var Barry White sannolikt den enskilt viktigaste influensen för den musik vi idag känner som ”disco”. Först och främst hans patenterade stråkmattor som han och arrangören Gene Page gjorde till sina egna. Det var snudd på filmiskt och inget man förknippade med soul och försäljningslistor.

Den viktigaste ingrediensen i ”Barry-soundet” var förstås hans Love Unlimited Orchestra. Egentligen är det bara att plocka upp valfri Love Unlimited- eller Barry White-album från sjuttiotalet för att höra det, men på Love Unlimited Orchestras skivor kan du höra soundet i sin allra mest rena form. Visst dyker Barry upp lite här och där och mumlar lite på typiskt Barry-vis, men för det mesta är det instrumenten som får tala.

Å ena sidan är musiken på ”Rhapsody in White”, Love Unlimited Orchestras debut, av den allra mest lättsmälta sort, men å andra sidan är den just därför avskräckande för många. Ordet ”hiss” har nog nämnts mer än en gång. ”Loveboat” också för den delen. Inte så konstigt med tanke på att den här typen av instrumental soul/disco gjorts om och spätts ut oräkneliga gånger. Som tv-serie-signatur. Som reklammusik. Som tema till allehanda romantiska komedier.

Jag gissar att Love Unlimited Orchestra på egen hand inspirerat till fler romantiska komedier än någon orkar hålla reda på.

Och visst. En snabb genomlyssning gör det lätt att avfärda den här musiken i samma andetag som hissmusiksamlingar på TV Shop. Men ger man sig tid att verkligen lyssna bjuder den in till en fascinerande resa bland Whites och Pages vackra och intrikata arrangemang där fokus hela tiden flyttas mellan olika sektioner i orkestern. Utan låtar som ”Midnight and You” skulle min värld vara betydligt tråkigare.

Men om du ändå behöver ytterligare ett skäl att upptäcka ”Love Unlimited Orchestra” hittar du det sist på sida b. ”Love's Theme”. Med sina stråkar och sin wacka-wacka-gitarr (som Jan Gradvall en gång utsåg till världens bästa wacka-wacka-gitarr) är den inte bara den bästa instrumentala discolåt som någonsin spelats in, den är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Punkt.

Fyra minuter och åtta sekunder som på egen hand blev stilbildande för alla discostråkar sedan dagen då den släpptes. Ja, och rätt många hela disoclåtar för den delen (lyssna bara på Johnny Bristols ”Hang On in There Baby”, som ett exempel). Att alla som någonsin gjort tv-signaturer under sjuttio- och åttiotalet äger minst sju sönderspelade exemplar tar jag för självklart.

Och, ja, wacka-wacka-gitarren är en av de bästa. Någonsin.

Världens bästa kärlekstema från världens bästa kärleksorkester.

Förstås.