Dying Fetus. Förmodligen vet ni vad det handlar om. Dödsmetall, jajemän. Ola nämnde att det är smidigt att redan via bandnamnet få veta att det här inte är nåt för honom. Det gäller nog fler. Må så vara.

Jag ska i ärlighetens namn inte sticka under stol med att det här är ganska svårlyssnat, mer teknisk dödsmetall är nog svår att få tag på. Tempoväxlingarna är många, det är än hit än dit, oftast med en väldig fart. Meckigt är bara förnamnet.

Ni som känner till Dying Fetus vet att det är väldigt duktiga killar. Som gammal avdankad trummis är det svårt att inte imponeras av Eric Sayengas kunskaper bakom skinnen. Det manglas friskt helt enkelt. Lite för friskt om du frågar mig faktiskt. Alla break och tempoväxlingar gör det svårt att hänga med och det är ingen skiva man inte lyssnar koncentrerat på. Tro mig, jag har försökt i bilen till jobbet varje morgon i över en veckas tid. Det går inte, allt flyter samman och blir en enda matta av mangel. Nyanserna försvinner.

Tvärs över manglet ligger de karaktäristiska gitarrerna. Gnisslande, metalliska, snabba. Att samtidigt höra Mike Kimball eller John Gallagher dra korta, snabba slingor ett gäng varv över grindande trummor får mig att tänka på jazz. Fast här är det inte trumpeter som ger ifrån sig höga toner utan gitarrer. Meckigt är bara förnamnet, som sagt.

Personligen gillar jag inte jazz. Och det här är inte jazz heller i och för sig. Det är snarare jazzens ”twilight zone” på nåt sätt. Jazzens onda brorsa. Uppbyggnaden är liknande, men istället för att röra sig på svettiga klubbar i New Orleans, harvar dessa herrar runt i nåt industriområde i Detroit, eventuellt samma industrier man känner till från Eminems ”8 Mile”. 600 tons hydralpressar pumpar i takt. Tungt som fan. Oljigt och skitigt.

Ni som tidigare stiftat bekantskap med jänkarna kommer att känna igen er. Jag är själv inte så väl inlyssnad på de döende fostren men det lilla jag har hört rör sig i samma division, medlemsbyten till trots.

Det blir lite för mycket för mig. Det hamras på bra, men jag saknar nåt. Lite mer melodi, lite mer låtar. Framför allt stör de alltför återkommande gitarrsolona mig. Jag är inte mycket för gnisslande gitarrsolon. Ganska amerikansk, för att inte säga typiskt amerikanskt. Så fort som möjligt, så tekniskt som möjligt, bara för sakens skull känns det som. Rent musikaliskt skulle det här rendera höga poäng, men det tilltalar mig inte helt enkelt. Inte just nu i alla fall.