dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Barry White: I've Got So Much to Give
I've Got So Much to Give (album, cd) Barry White
1974
20th Century Records
10/10

Oh, what a groove

Lyssna

Sök efter skivan

Säg ”disco” och du orsakar panik bland alla världens skostirrande flockar. Säkert bland rätt många andra också. Ett otäckt ord.

Inte blir det bättre om du försöker med ”Barry White”. Discons okrönte sängkammarkung. Minst lika otäckt.

Ironiskt nog skulle en av vår tids bäst säljande artister aldrig ha blivit artist. Låtskrivare, arrangör och producent – visst. Men artist? Nej, det var inget för Barry White.

Han hade visserligen spelat in med sin grupp The Upfronts redan som sextonåring, men när det var dags att bli vuxen började han istället arbeta bakom kulisserna. Som A&R.

Men det var när han träffade tre unga kvinnor som sagan om Barry White egentligen tog sin början. Trots att ingen av dem sjungit professionellt tidigare, trodde Barry på dem. Under ett års tid la han ner nära nog all sin tid på att forma och träna dem. Och att skriva musik åt dem, inte minst. Det visade sig vara mödan värt.

Love Unlimiteds första singel, White-kompositionen ”Walkin’ in the Rain (With the One I Love)”, sålde guld 1973. Det efterföljande albumet blev likaså en enorm framgång. Men sedan blev såväl Love Unlimited som Barry själv indragna i skivbolagspolitik. Frustrerad av att inte kunna arbeta med Love Unlimited bestämde sig Barry för att ge sig i kast med ett nytt projekt. Den här gången ville han arbeta med en manlig sångare. Några demos med Barry på piano och sång spelades in. En vän som hörde resultatet övertygade Barry om att han själv borde spela in materialet.

Sagt och gjort. 1973 landade Barry Whites debut ”I’ve Got So Much to Give”, på många sätt ett album som inte borde funkat någonstans. Enbart ett av de fem spåren klockar in på under sex minuter. Skivan öppnar med en cover av Four Tops klassiska ”Standing in the Shadows of Love”.

Att just ”Standing in the Shadows of Love” fick inleda Barry Whites debut var både oväntat, men samtidigt helt naturligt. Oväntat därför att den fortfarande skiljer sig ganska markant från allt annat Barry spelade in. Helt naturligt därför att den sammanfattar Barry Whites musik bättre än kanske någon annan låt. För även om han för alltid kommer att vara förknippad med sängkammarsmör och porrfunk, fanns det en annan sida som var minst lika viktig för hans framgång.

Den olyckliga kärleken. Längtan. Ensamhet. En röst att trösta sig med i nattimmarna när ditt hjärta krossats i fler bitar än du tror att du någonsin ska orka plocka upp.

Det är också så ”I’ve Got So Much Give” börjar. Ett övergivet, ensamt piano som spelar en sorgsen melodi om och om igen. Försöker förstå. Sakta men säkert smyger fler och fler instrument in och fyller upp rummet. Men det är inte förrän nästan fyra minuter in som ”Standing in the Shadows of Love” exploderar. Fylld av desperation kvider Barry med en intensitet värdig Levi Stubbs.

You took away my reason for living
you pushed aside the love I’ve been givin’

Allt byggt kring samma Motown-struttiga komp som originalet, men klätt i Love Unlimited Orchestras fyrtiomannakostym. Mäktigt och sugande utan att någonsin bli svulstigt och smetigt. Love Unlimited står bakom honom och

Lyssna bara på när Love Unlimiteds röster vävs samman med rytmen (”standing in the shadows of love-love-love”) om du behöver mer bevis för hur långt före sin tid Barry White var som producent. En liten, men nog så viktig detalj.

Det är också ensamheten som präglar skivans andra låt, ”Bring Back My Yesterday”.

Men det är när man vänder på skivan som det som kommit att förknippas med Barry White verkligen tar sin början. Men inte porrfunk, som många vill få det till, för det hade Barry alldeles för mycket klass. Nej. Kärlek.

Om a-sidans två spår är mörka och ensamma nätter är b-sidans tre låtar istället bubblande av glädje inför den där kärleken man aldrig man trodde man skulle finna igen när man försökte limma ihop sitt brustna hjärta.

Never thought I’d find someone who’d blow my mind, girl
like you do

I Barrys fall hette kärleken Glodean James och var en av medlemmarna i Love Unlimited. Och när just Love Unlimited kommer in fyra minuter in i ”I’ve Found Someone” känns det på något sätt så rätt. Som att det var så det lät när Glodean kom in i Barrys liv.

Än tydligare blir lyckan i titelspåret, som börjar med samma vemodiga piano som i ”Standing in the Shadows of Love”. Sökande tröst och sällskap.

Don’t do that
please don’t do that

ber Barry. Gråt inte. Glöm allt som har varit. Nu är det du och jag. Vi kommer att lyckas. Det kommer vara vi för alltid. Den här gången förvandlas pianots ensamma önskan till lycka. Stråkarna och wacka-wacka-gitarren strör rosenblad längst med vägen.

It’s gonna take a lifetime
it’s gonna take years and years

Det var också det som var Barry Whites styrka. Han utvecklade Isaac Hayes långa, pratade intron, som ett förspel till explosionen som kom när musiken verkligen tog fart. Eller i Barrys fall: en utdragen förförelse. Kärlek får ta tid. Kärlek måste få ta tid. Det är då man kan nå de omöjliga höjderna.

Aldrig har det här varit lika tydligt som på albumets avslutande spår, den klassiska ”I’m Gonna Love You Just a Little More Baby”. Mer än någon annan låt har den kommit att bli förebilden för sängkammardisco, snuskfunk och kärlekssoul. Samplad fler gånger än någon kan hålla koll på. Med all rätt.

För mer än något har ”I’m Gonna Love You Just a Little Bit More Baby” ett av de bästa intron som någonsin gjorts. De jazzigt lössläppta trummorna och den skramliga hi-haten sparkar igång alltihop innan Barry börjar viska i ditt öra. Sedan kommer den, pianomelodin som de flesta nog känner igen. Musiken växer sig sakta starkare. Känslorna likaså. Barrys självförtroende växer och han slutar viska. Istället sjunger han direkt till dig. Love Unlimited Orchestra lägger sina stråkmattor medan Barry tar din hand. Så exploderar världen omkring dig i rosa.

I’m gonna love you, love you, love you
just a little bit more babe
I’m gonna need you, need you, need you
every day, yeah
I’m gonna want you, want you, want you
in every way, yeah

Men Barry lämnar dig inte där. Musiken backar tillbaka, retas med dig, innan den tar ny fart. Behåller spänningen. Men Barry släpper aldrig din blick.

Tillsammans med arrangören Gene Page och Love Unlimited Orchestra hade Barry White hittat sin vinnande formel. ”I’ve Got So Much to Give” blev första steget på en lång och framgångsrik karriär i Barrys eget namn.

Du kan kalla det disco, om det känns lättare för dig att avfärda det som skräp och slippa lyssna på det. Men Barry var egentligen aldrig en discoartist, tvärtom var han en av de viktigaste influenserna för discon, tillsammans med skivbolaget Philadelphia International. Inte minst kom White/Page-stråkarna att bli en av de viktigaste grundplåtarna i den genre som inom några år skulle dominera världen.

Men egentligen spelar inget av det någon roll. Barry har lämnat oss. Lämnat ett stort hål och gjort den här världen lite kallare. Men Barry Whites musik kommer alltid finnas kvar. Jag trycker på Play och låter ”I’ve Got So Much to Give” fylla mitt rum en gång till.

Allt du behöver göra är att lyssna på Barrys varma och djupa röst. Allt annat ger sig.

Oh, what a groove.

Ola Andersson

Publicerad: 2003-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-23 20:45

Kategori: Recension | Recension: #2086

6 kommentarer

Love Unlimited – Strange Things and Funky things är nog det enda som fångar Barry Whites storhet (trots att det är en instrumental).

TigerSushi Oregistrerad 2003-07-08 16:42
 

Fasen vad han exploateras på dsc nu bara för att han dog. Stackars barry, han hade behövt uppmärksamheten när han levde.

Anonym Oregistrerad 2003-07-08 17:02
 

ens människovärde får man efter man dött.

en fisk Oregistrerad 2003-07-09 01:36
 

Ehhh, Barry fick rätt så jävla mycket uppmärksamhet redan när han levde. Tycker inte det är något fel att visa respekt inför och uppskattning av en stor musikpersonlighet som gått ur tiden, och samtidigt uppmärksamma dennes livsverk.

Emil Oregistrerad 2003-07-09 08:55
 

”Discons okrönte sängkammarkung.”

Jag trodde han var krönt.

Ghwomb Oregistrerad 2003-07-11 14:09
 

[...] Men i år är det dessutom 40 år sedan Barry White släppte sitt första album i eget namn. [...]

Barry White, 10 år senare - dscola.se Oregistrerad 2013-07-04 00:21
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig