Säg drum’n'bass och många tänker omgående på mörka, hotfulla, tunga metalliskt mullrande basgångar och frenetiskt smattrande breakbeats. Allt framfört med en robotliknande precision och med i stort sett exakt samma stressade rytm i botten. Dyster, intensiv musik som gjord för att dansa bort sina aggressioner på nedsläckta, svettiga dansgolv.

De senaste åren är det just den hårdare sidan av drum’n'bass som dominerat, inte minst i genrens moderland Storbritannien. Likriktat och ganska trist. Då har den mer melodiösa inriktningen från Brasilien med grunderna hämtade från samba, rumba och bossanova känts betydligt fräschare och roligare.

Men under förra året fick den dansorienterade och mjukare delen av scenen ny luft under vingarna även i Storbritannien. Genom diverse musikaliska korsbefruktningar, som med UK Garage i DJ Marky & XRS feat. Stamina MCs fantastiska LK, började drum’n'bassen bli ”het” igen. Att kalla det för en återuppståndelse vore väl att ta i men en andra andning är det definitivt.

Tony Colman har tillsammans med Chris Goss sedan 1996, som motpol till den hårdare sidan, i London Elektricity och genom skivbolaget Hospital Records, förenat drum’n'bassens intensitet med funkiga grooves och mjuk soul på skivor som Song in the Key of Knife och lysande debutalbumet Pull the Plug. Fast på nya Billion Dollar Gravy är inte London Elektricity en duo längre utan skivan är helt och hållet Colmans verk då Goss numer ägnar all sin tid åt Hospital Records.

Även om inslag av soul alltid funnits med i London Elektricitys musik har det aldrig varit så dominerande som på Billion Dollar Gravy. Visst, grunden är hetsiga trummor och en djup pumpande bas som sig bör, men bakom det döljer sig inget annat än snyggt förklädd, melodiös, lätt melankolisk svängande soul. Stundtals så oemotståndligt medryckande att man måste vara avliden för att det inte ska börja rycka i dansnerven. Om ens då.

Colman stannar inte där utan väver in ännu mer. Different Drum är house mer än något annat, Cum Dancing leker med discostråkar i temat, Harlesden är smått galen funk och Syncopated City en vackert harmonierande skruvad storstadssymfoni med Terminator-temat hotfullt smygande i bakgrunden. Fast Soul Music och Born to Synthesise, som har mer gemensamt med Koop än Roni Size, återspeglar Colmans förkärlek till acid- och nu-jazz. Och saktar man bara ner beatet och tänker sig en smula mer latin-percussion i Main Ingredient så är det en klockren dansbomb i bästa Masters at Work-klass. Om det finns någon rättvisa borde den bli en tokhit på dansgolven.

En drum'n'bass-purist kan säkert tycka att en sådan spretighet är helt förkastlig men jag skulle snarare vilja påstå att just variationen får ”Billion Dollar Gravy” att växa som album. För faktum är att ”Billion Dollar Gravy”, i stort sett, går på med samma tempo i över 70 minuter. Men tack vare att musiken i övrigt är så varierad och fantasifull tänker man nästan inte på det. Hur mycket det betyder märks när de fåtal spår som faktiskt är stöpta enligt drum'n'bassens formel-1A dyker upp. Då spelar det ingen roll hur välgjort det är, särskilt spännande är det inte.

Men det glömmer man omgående när My Dreams, Main Ingredient och Different Drum börjar strömma ur högtalarna. För det är de vokala spåren som är de verkliga juvelerna på Billion Dollar Gravy. Inte nog med att Liane Carrol återigen är med, den här gången på tre spår, Colman har dessutom haft den ytterst goda smaken att bjuda in världens bästa Robert Owens.

I Different Drum spelar det ingen roll hur mycket hårda beats Coleman försöker slänga in. När Owens öppnar strupen och den där honungslena rösten tar ton finns det inget som kan dölja att det egentligen är en storslagen gospelhousehymn man lyssnar på. Fantastiska My Dreams där Owens fullständigt dominerar över musiken och helt enkelt personifierar uttrycket ”själ” gör mig allt mer övertygad han skulle kunna kompas av en matberedare och ändå få resultatet att bli soul. Helt makalöst.

Tony Colman har med Billion Dollar Gravy återigen flyttat gränserna för vad som egentligen är drum’n'bass och samtidigt gjort en skiva som är både lättillgänglig och dansant.

Drum’n'bass har inte varit så här rolig sen någon gång förra århundradet.