Barry White.

Egentligen räcker det så. Egentligen är det ingen mening med att jag skriver mer. Så många har redan skrivit det före mig. Så många kommer att skriva det efter mig. De flesta bättre.

Men det spelar ingen roll. För två dagar sedan lämnade en av musikens riktigt stora oss. Jag måste skriva något. För min egen skull.

Så vi börjar om.

Barry White.

Ett namn som vilket som helst, men ändå så laddat. Barry White med sin smetiga disco. Patrik Hamberg kallade det för porrfunk. Disco är fult. Disco är otäckt. Disco är inte musik.

Lägg då till att det är Barry White det handlar om. De flesta har förmodligen en åsikt även om man inte hört hans musik. Det behövs inte. Han är en av de där artisterna man känner till och inte gillar. Hissmusikfacket.

Nu skulle jag kunna ägna resten av tiden åt att konstatera att alla som inte uppskattar Barry White inte tycker om musik, egentligen. Att jag minsann alltid har lyssnat på Barry. Vårdat honom ömt längre än jag kan minnas.

Ja. Jag skulle kunna skriva en massa om det här. Men det skulle vara så uttjatat. Dessutom skulle jag ljuga mig blå.

Jag tyckte likadant om Barry för sisådär tio år sedan. En tjock snuskgubbe. Jag kommer ihåg en fest på gymnasiet när en tv stod på i bakgrunden och det var någon slags musikgala. Barry White var en av artisterna. De flesta konstaterade samma sak.

Nu är Barry en av artisterna jag lagt bort titlarna med. Han är bara Barry. Barry och jag har tillbringat mycket tid tillsammans. Många kvällar. Många nätter.

För Barry var så mycket mer än bara ”disco” och ”porrfunk”. Faktum att han egentligen aldrig var disco. Han gjorde disco innan genren fanns och blev en av dess viktigaste inspirationskällor.

På samma sätt var Barry heller aldrig sängkammarsoul. Porrfunk. Han hade för mycket klass för det. Han förförde istället långsamt, på det där sättet som bara finns i romantiska komedier. När det blev dags för sängkammarscenen zommade kameran ut. För det var kärleken Barry var intresserad av. Det var kärleken som var det viktigaste.

”I'm gonna love you just a little more baby.”

Det är ingen slump att Barrys ”You're the First, the Last, My Everything” blev en vanlig gäst i tv-serien ”Ally McBeal”. En serie som, när man plockat bort allt runtomkring, handlade om sökandet efter den där perfekta, oförstörda kärleken. Den kärlek som de flesta söker efter, men många aldrig når.

Men minst lika mycket var Barry ensamhet, längtan och desperation. De där stunderna när det bara var han och jag och månen fyllde lägenheten med sitt blekvita ljus.

Barry sa att hans musik sa det män skulle vilja säga till den de älskar, men inte kan av någon anledning. Kanske därför att de inte kan svälja sin stolthet. Kanske för att de inte kan finna de rätta orden. Kanske därför att modet sviker dem. Och visst är det så, visst kan Barrys musik tala för dig och mig. Men det är inte alltid orden man söker efter är ”jag tänker älska dig tills jag dör”. Ibland kan de orden vara ”kom tillbaka” eller ”gå inte”.

Ibland kanske ordet man söker är ”förlåt”.

Oavsett vilket fanns Barry där och kunde tala för dig, mig och alla andra som kanske behöver det.

Egentligen räcker det som skäl att lära känna Barry White. Men också för hans fantastiskt vackra musik och för hans sammetslena stämma, som få kunnat matcha.

Barry fick sin stund i ljuset. En lång stund. Han har sålt ofattbara antal skivor och haft en skivkarriär som aldrig dalat ner i några katastrofdjup, trots att senaste skivan kom så sent som 1999. Jag unnar honom varenda sekund.

Han fick också sitt erkännande av branschen, om än alldeles för sent när han år 2000 fick ta emot sin första Grammy. Precis som när Marvin Gaye 1983 fick sin första Grammy-staty för ”Sexual Healing” misstänker jag att det mestadels var ett tack för lång och trogen tjänst. Precis som Marvin skulle en allt för tidig död följa kort därefter.

Men nu spelar det ingen roll. Barry White är död. Världen är tommare och fylld av lite mindre glädje. Men musiken kommer alltid finnas hos oss. Kommer alltid finnas när jag behöver den någon natt. Då kommer Barry finnas hos dig och mig.

När Barry 1973 släppte sin debut ”I've Got So Much to Give” började den med orden ”lord have mercy”.

Lord have mercy.

Jag hoppas att du hörde det, Gud. Jag hoppas att du hörde det och att du tar hand om Barry åt oss nu.

Och Barry: hälsa. Hälsa Marvin, Dusty, Otis, Jackie, Miles, Elvis, John, David, Eddie, Billie, Jimi, Florence, Bernard, Nina och alla de andra.

Let the music play, Barry.

Precis som du alltid har gjort.

Ola Andersson

––––––––––––––––––––––––––––––

UPPTÄCK BARRY WHITE

• Barry White ”I've Got So Much to Give”
• Love Unlimited ”In Heat”
• Love Unlimited Orchestra ”Rhapsody in White”