Outbreak från Eskilstuna har lyssnat en del på Nine. Någonstans mitt emellan ”Kissed By The Misanthrope” och ”Lights Out” står killarna just nu.

Det finns dock en hel del annat inblandat i mixen. Grunden är hardcore i den gamla skolan. Jag tycker mig höra en del Raised Fist och anar en och annan blick över Atlanten åt New York till. American Nightmare, som numera går under namnet Give Up The Ghost, är ett annat band som poppar upp under skivans gång.

Det som skiljer ut Outbreak från framför allt Nine är att de har mycket mer melodi i sin aggression. Inte sväng, för där har Nine tagit det så långt det nästan går, men melodi. Det inledande partiet på ”Declaration” skulle kunnat varit taget från något av de lugnare spåren på Millencolins senaste platta om ni är med på vad jag menar.

Även en hel del skrevrock hittas också på skivan, framför allt i låten ”Well of Souls”, som innehåller ett svulstigt solo och där texten på refrängen skulle ha kunnat vara författad av Gene Simmons, ”I'm the king, I'm the queen/ I'm everything in between/ I'm your God, I'm your soul”. Faktum är att de flesta av skivans spår skulle kunna gå hem hos de flesta rockers om de klarade av skriksången tror jag. Experimentlustan är det heller inget fel på. Samplingar och effekter dyker upp titt som tätt. Klart intressanta grejer att ta vara på i framtiden.

Bäst blir det när Outbreak väver in lite street punk-trådar. Slutet på ”Fighting Spirit”, där textraderna ”together, you're stonger/ together you're stronger than all” skanderas är en höjdpunkt som nästan får mig att vilja snöra på mig kängorna, dricka punköl och dansa pogo. Men bara nästan.

Outbreak är inte rädda att experimentera och kan sin hardcore. Därom råder inget tvivel. Tyvärr låter allting alldeles för bekant och framför allt välspelat och genomtänkt. Lite som om några musikhögskolestudenter skulle tentera av delkursen hardcore och drar in lite grejer som sticker ut för att nå VG, men just de grejerna får dem att vara kvar på G-nivån. Det blir lite väl melodiöst ibland och jag saknar lite stjärtspakar och energi, men framför allt lite spontanitet och mer punkattityd än vad de lyckats fånga på ”Information Overload”.