”Ibland känns det som
jag var en insekt på en kvist.
Det bor en vilsen specialist här inuti.
Strax under ytan.
Ibland känns det som
Som om jag alltid dragit mej ur
Och tvingat fågeln till sin bur
…och hur mår du?….

Du sover sött i rosenrött

Aaaaaaahhhhhhhhhhhh
Här är jag
Idag är det min födelsedag”

Vem kommer undan med en sådan här text?

Per Gessle är kungen av nödrim och knasiga formuleringar. Den här skivan är knappast ett undantag. Men det är knappast för texterna den är oumbärlig den här sommaren.

Kritikerkåren har fått kollektiva skakningar och unisont utsett detta till sommarens soundtrack. Om det är ”Mazarin” som ska leda mig under sommaren är osäkert. Men hyllningarna Per Gessle fått är på många sätt välförtjänta.

För sättet han gör rak, söt, enkelspårig popmusik på är unik. Åtminstone för det här landet.

Det är ju onekligen så att varje gång jag hör hans stämma sjunga nödrim på svenska så blir det sommar. På samma sätt som ett glas hallonsaft är sommar. Eller en bilfärd med nedvevade rutor.

”Mazarin” är knappast ett undantag. Men den är betydligt mer lättsmält än Per Gessles tidigare soloalbum. Framförallt den första – ”Per Gessle” från 1983 – var mer lågmäld och eftertänksam och påminde mer om John Holm än Gyllene Tider.

Den här gången bjuder Gessle på ett antal storartade bagateller av yttersta popsnitt. Du har redan hört ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Och du kan nynna den vare sig du vill eller inte. Samma sak kommer hända när du hör låtar som ”Gungar”, ”Födelsedag” och ”Spegelboll”.

”Mazarin” är för övrigt en klockren titel. För det här albumet låter som en mazarin smakar. Sött, lättsmält och oförargligt. Knappast något du äter varje dag. Men när du gör det känns det bra.

Det gungar på behagligt i låtar som ”Vilket håll du än går”, ”Om du bara vill” och ”På promenad genom stan”. Låtar som kommer tilltala både dina föräldrar och dina kompisar. Som Bo Kaspers Orkester, fast med Gessle-pop istället för jazz-pop. Bästa exemplet är nog ”Gungar”. En låt som sätter sig som ett häftplåster och kan bli den inofficiella sommarlåten i år med sitt slaka budskap och sin omedelbara melodi.

Men, det är också fint och ofarligt innerligt i lugnare låtar som ”Tycker om när du tar på mig” och ”Varmt igen”. Där känner jag igen stämningarna från tidigare soloalbum.

Bäst är det dock när Gessle ökar tempot och gör driven pop. ”Födelsedag” är det bästa jag hört Per Gessle göra sedan Gyllene Tiders storhetstid. Enkel gitarrpop med skön orgel, lyft i refrängen och nonsenstext av rang, citerad i den här recensionens inledning.

Samma sak i åttiotalsbomben ”Spegelboll”. Här samsas diskodriv, Howard Jones-körer och krämiga synthar. En smärre sensation på stadshotellens dansgolv i sommar. Hoppas jag. Är övertygad om att min kollega Ola Andersson skulle vilja höra den.

Visst kommer Per Gessle få solen att skina starkare i sommar. Han kommer få vattnet vid både Böda och Tylösand att kännas varmare. Han kommer få din kalla öl att smaka ännu bättre.

Känslan som kommer när du hör Per Gessle spelas på radion är knappast kreddig. Din hjärna säger att du ska hålla dig kallsinnig till det här. Men ditt avslappnade julihjärta kommer säga något annat.

På sommaren släpper vi ju på konventionerna och tar inte så allvarligt på det där med stilmedvetenheten. Det är då vi fäller ut våra bleka ben ur beiga cityshorts. Bär golfkeps dygnet runt och lever på majonäsintränkta potatistärningar och färdigkryddat kött som vi stressar upp på klotgrillen.

Det är då popsnidare Gessle kliver fram i rampljuset som det geni han är.

Efter ett antal genomlyssningar, när de varmaste känslorna lagt sig blir ”Mazarin” ganska förutsägbar. Det är knappast ett långlivat album, vilket jag hade på känn redan innan den parkerade i CD-spelaren första gången.

Men, jag kan inte tycka illa om den här skivan. Det vore som att tycka illa om sommaren.