Mitt humör fortsatte höjas under lördagskvällen med hjälp av Har Mar Superstar, som visade sig vara väldigt bra också för ryggen. (Att dansa som en tok är bättre medicin än tabletter och den överskattade salvan Zon.) Vilken underbar man! Jag hade aldrig trott att jag skulle älska "Sir Duke" sjungen i falsett av en man i kalsonger och hockeyfrilla, men det gjorde jag banne mig. Helt fantastisk kille med en otrolig röst, som verkar ha insett sina fysiska begränsningar (varken bildskön eller slank) och istället har angripit musikbranschen ur ett buskisperspektiv för att väcka uppmärksamhet. Det lyckades. Galen funk och extatisk publik!

Har Mar + Boban Markovic + Timbuktu och Damn! + The Hives blev mina bästa festivalminnen i år. Spelglädje, sväng, humor och avspändhet är gemensamma nämnare. Det är skönt när publiken ler (i fallet med Har Mar: gapskrattar) och vänder sig om till varandra i lyckligt samförstånd. När musiken förenar och bygger saker. Då är det som bäst.

Till avdelningen bästa festivalminnen hör också lördagsnatten med redaktionellt chantande och bus. Men det hör också till avdelningen privat, så det skriver jag inte om här.