dagensskiva.com

48 timmar

Text

(Hultsfred) En oväntat trevlig festival

Färre besökare. Sämre betyg. Usla bokningar. Dags att lägga ner festivalen eller åtminstone sparka alla som varit inblandade.

Ja. Ni vet.

Det är i sådana lägen jag inte kan låta bli att undra om jag verkligen var på samma festival. Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag inte var taggad till tusen inför årets festival. Det var inte den hetaste samlingen artister jag någonsin sett i ett festivalprogram och på pappret såg det ut att bli en rätt slätstruken historia.

Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde att Hultsfred 2003 kanske blev den trevligaste Hultsfredsfestival jag någonsin varit på. För trevligt var det i allra högsta grad, vad den nu än berodde på.

Kanske var det för att besökarantalet var betydligt lägre än åren innan. Det fanns helt enkelt mer plats, så folk behövde inte trängas lika mycket. Faktiskt inte mig emot. Att de tre dagarnas mer eller mindre ihållande regn som utlovats höll sig rätt borta bidrog förstås också. Men mest var det musiken som gav plus i kanten.

Torsdagen kan ha varit en av de enskilt bästa festivaldagar jag upplevt, trots att jag inte hann ner för att se namn som Looptroop, Paris, Dub Sweden, Stone Love Movement och Kitty & The K. Det var också torsdagen som gav mig festivalens stora utropstecken med Massive Attacks framträdande.

De andra två dagarna kunde inte riktigt nå upp till samma nivå, men här fanns ändå gott om ljusglimtar. Jag såg inte lika många hela konserter som förra året (sammanlagt 16 stycken, plus delar av ett gäng konserter), men allt som allt såg jag nog fler riktigt bra konserter. Som vanligt blev det i princip inga riktigt sena spelningar på lördagen, för att orken tog slut.

Men ”trevlig” är det ord som bäst sammanfattar Hultsfred 2003. En riktigt trevlig festival som överraskade mig positivt. När man läser om publikingripandet sista natten är det förstås tråkigt, men inget jag såg någonting av. Det var också kul att det var så pass mycket sug efter vår pocket. Förhoppningsvis var den uppskattad.

Sist men inte minst ett tack till alla som kom förbi vårt tält och sa att ni gillade det vi gör. Det värmer mer än ni tror.

TOPP 5, 2003
1. Massive Attack
2. Atmosphere
3. The Latin Kings
4. Schneider TM
5. Ralph Myerz & The Jack Herren Band

Andra inte långt efter: Audio Bullys, Timbuktu och Buju Banton. Anticon-gänget var bra, men inte så bra som jag hoppats.

ÅRETS BESVIKELSER
1. The Streets
2. David Holmes

(Jag såg för lite av Dave Gahan för att kunna säga något, men börjar var riktigt såsig. Radiohead likaså.)

ÅRETS SCENREPLIKER
1. ”We're from the place in California that doesn't have palm trees and movie stars. We have dirt farmers and people on crystal meth” – Jason Lytle (Grandaddy).
2. ”Give it up for me, I'm fuckin' awesome” – Har Mar Superstar
3. ”Det är dags att tacker era lyckliga själar för att Linkin Park ställde in” – Howlin' Pelle (The Hives)

ÅRETS MISSAR (undantaget de jag missade för att jag inte hann ner):
1.Har Mar Superstar
G-A-L-E-T bra. Hann bara se de sista tre låtarna, men jävlar vad det svängde. En lönnfet amerikan med porrhockeyfrilla och riktigt fula tangakalsonger som funkade loss. En konsert jag verkligen velat se i sin helhet.
2. Moneybrother
Så som alla andra pratade om konserten verkar det varit en snudd på religiös upplevelse.
3. Emmon
Krockade med Massive Attack.

ÅRETS MAT
Vårrullarna. Två för tjugo spänn, det stod man sig rätt bra på. Helt klart mest prisvärda maten på området.

ÅRETS FÖRBÄTTRING
Atlantistältet. En kanonscen på många sätt. Något som verkligen saknats.

ÅRETS FÖRSÄMRING
Att E-området splittats upp och att Rookie-tältet flyttat dit. Förra året hängde jag mest på E-området, därför att merparten av alla dansakter var där. Nu missade jag en hel del både i Rookie-tältet och på Euphoria för att det helt plötsligt hamnade väldigt avsides.

ÅRETS TREND
USA-bashing. När Sage bad om ursäkt för ”all the bullshit our president is doing” sammanfattade det rätt väl stämningen. Att USA inte är favoritlandet på en rockfestival (lite ironiskt) är ingen nyhet, men i år var det verkligen en helt ny nivå. ”Bush – killer! Blair – killer!” Jaja.

ÅRETS FUNDERING
Som alla konserter. Hur kommer det sig att det alltid skapas genomfartsleder i publikhavet precis där jag står?

Ola Andersson

Publicerad: 2003-06-16 13:42 / Uppdaterad: 2003-06-16 13:42

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig