Det knallgula omslaget med bakåtvolten och produktionen skvallrar om den här skivans historia. ”Flip” är inspelad och utgiven efter Lofgrens första turné med Bruce Springsteen och E Street Band, 1985. Den hittade ut till aningen fler skivköpare än vanligt tack vare den nyvunna exponeringen bredvid Springsteen. Några låtar ”Flip ya flip”, ”Secrets in the street” och ”Delivery night” släpptes som singlar och spelades en del i svensk radio.

Det här är Lofgrens bästa åttiotalsskiva. Trots att produktionen känns lite plastig finns ett antal riktigt bra låtar på ”Flip”.

Inledande ”Flip ya flip” är en skönt livsbejakande historia med visst släktskap till Katrina and The Waves för evigt sönderspelade ”Walking on sunshine”. Mycket bättre än den här beskrivningen leder dig att tro. Jag blir glad av ”Flip”. Den får mig att le.

”Delivery night” är en lugnare historia där Lofgren truimferar med enkelt gitarrspel och lätt blåfärgat vemod. ”New holes in old shoes” är en skönt trippande berättelse om allt – och ingenting. Slak, lätt bluesig och lättsmält. Slackerfilosofi.

Att sedan både ”Big tears fall” och ”Sweet midnight” är bra låtar klädda i gräslig kostym blir uppenbart för dig som återupptäcker dem på någon live-skiva istället.

”Flip” är en underskattad skiva i Lofgrens historia. Den poppiga rock Nils Lofgren kryddar med soul och blues låter inte helt lyckad i Lance Quinns åttiotalsproduktion.

Låtarna är bättre än skivan. Mycket bättre.