Hultsfred 2003 blev mitt första möte med Timbuktu och funkmaskinen Damn!. Jag har varken sett dem live eller sett den där omtalade spelningen som Musikbyrån sände. Jag var milt sagt skeptisk inför både scenen och tiden, Hawaii-scenen klockan 14.00. Det känns som att en intimare scen bjudit på en bättre show och tätare sväng. Hawaii-scenen skulle nog bli för stor.

Nu blev det inte så.

Timbuktu har på allvar tagit steget upp till högsta scendomptörsdivisionen i Sverige. Fortfarande är det en bit till Dogge Doggelitos totala publikkontroll, men inte mycket.

När han dessutom delar scenen med sisådär tio personer till är funkjammandet ett faktum. Eller som David sa: man vet att det blir sväng när det är fler än tio personer på scen.

Visst. Det hade varit roligare att se Timbuktu exempelvis på Atlantis-scenen. Gärna senare. Men även mitt på dagen får han hela publikhavet att gunga med. Nästan i alla fall. Det blir låtar från alla skivorna, från ”MVH” över ”Jag drar” till ”Ett brev” och ”The botten is nådd”. Och det svänger fint. Riktigt fint.

Några gånger är det farligt nära att trilla över gränsen in i tråkfunkjammens bottenlösa träsk, men Damn! balanserar dödsföraktande på gränsen utan att trilla dit. Väl värt att se. Utan tvekan.

Det slår mig att det faktiskt finns tre hiphopakter som klarar av en scen i Hawaii-storlek, såväl vad gäller att dra publik som att fylla ut scenen: Looptroop, Latin Kings och numer funkcirkusen med Timbuktu i spetsen. Tre skilda akter som egentligen inte borde klara av det, men som går upp och bara kör, med pondus, tyngd, glädje och en massa kärlek. Det känns riktigt bra.

Men som sagt, med lite bättre förutsättningar misstänker jag att en spelning med Timbuktu och Damn! blir snudd på klassisk. Nu får de nöja sig med omdömet ”riktigt bra”.