Årets hype mot fjolårets. Årets crossover mot förra årets. Årets kopia mot fjolårets original.

Egentligen är jämförelsen både irrelevant och smått felaktig. Men det är svårt att låta bli att dra paralleller när Audio Bullys och The Streets spelar på samma festival, med några timmars mellanrum. Särskilt som de båda står med ett ben i UK Garage.

Audio Bullys fyller Atlantistältet i princip till bredden. På dansmusikmanér är det två killar bakom ett mindre berg av maskiner som vrider på reglage medan en MC pratsjunger texterna. Mullrande bas och trummor som sparar i magen.

Med bara två genomlyssningar av Audio Bullys debut ”Ego War” bakom mig var jag inte helt imponerad av deras musik. Ännu en parallell till The Streets. Det finns däremot skillnader mellan de båda grupperna också. Audio Bullys har en större del baktaktsvibbar nedkörda i sin musikaliska mix. Mer hiphop också.

Inledningsvis blir jag positivt överraskad, det svänger rejält. Men rätt snart börjar musiken tappa smak. Det vore fel att beskylla Audio Bullys för variation, om vi säger så. Ibland undrar jag om de inte vet hur man programmerar om utrusningen, för det är samma mullerknorrande bassyntslinga som återanvänds i nästa alla låtar. Dessutom är bpm-mätaren fastklistrad i samma läge större delen av tiden. Tyvärr.

Men precis när jag håller på att ge upp och gå därifrån rycker de upp sig rejält mot slutet. Då blandas deras patenterade hiphopdansbeats med rak, smattrande drum'n'bass och faktiskt lite snudd på poppig 2Step med en vacker, lätt vemodig pianoslinga.

Och så HITEN förstås. Som näst sista låt. Efter den rinner minst en tredjedel av Atlantis-besökarna ut ur tältet på mindre än en minut. Sannolikt på väg till Hawaii-scenen och Radiohead.

Tre låtar. Så mycket hör jag av Radiohead. Sedan inser jag att jag verkligen inte förstår. Tydligen spelade de inte ”Idioteque”, så då missade jag verkligen ingenting. ”Karmapolice” hörde jag faktiskt delar av på håll. Det räckte.

The Street tog förstås en större scen i besittning än sina danskollegor i Audio Bullys. Förstärkt med livemusiker sparkar Mike Skinner igång sin show inför ett snudd på fullt Pampas-fält. Men publiken tunnas rätt snart ut och jag förstår varför.

Nu stod inte jag längst fram, men det svängde inte särskilt mycket. Jämfört med exempelvis The Latin Kings när jag stod på ungefär samma ställe. Det kommer egentligen igång först när ”Let's Push Things Forward” börjar spelas.

Visst. Det var kul när Mike kastar bananer och äpplen på publiken och vill att de ska träffa honom i huvudet dem. Eller när publiken får en fotboll utsparkad och ska göra mål med Mike som målvakt.

Men musiken. Det svänger inte. Även här tyckte jag inte skivan var sådär tokbra som så många andra tyckte, men det kändes mest som att Pampas var en för stor scen för The Streets att fylla.

Fast med det sagt hoppar jag som en galning när fantastiska ”Weak Become Heroes” fyller natten. Förra årets bästa singel, förmodligen, och fortfarande smått magisk. Då känns The Streets verkligen relevanta, men i övrigt känns konserten lite halvtam. På flera sätt.