”Alternativ hiphop”. Ja, så beskrev jag Hultsfredspasset som upptog större delen av mitt schema idag, när någon frågade. Alternativ hiphop. Jodå. Nog var det alternativt alltid.

Tyvärr blev det ingen Peshi. Inget Roosevelt Franklin heller, även om det varit kul (att Jean Grae ställde in spelade in i det beslutet, visst). Det blev istället en sväng via dagensskiva.com-tältet innan dagens hiphop-pass tog sin början.

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig av Anticon-artisterna, eftersom jag aldrig sett någon av dem live. Men med tanke på skivorna från Anticon-etiketten kändes det som att det kunde bli lite vad som helst. Men faktum är att det blev rätt raka spelningar. Ja, åtminstone jämfört med mina förväntningar.

Anticon-rookien Sage Francis är först ut i Atlantis-tältet och är ironiskt nog den i gänget som dragit mest folk till tältet. Han kommer in på scen i en slängkappa bestående av en lätt modifierad amerikansk flagga och med en rätt ful tupé på huvudet. Med sig har han sitt band – bestående av en bärbar cd-spelare. Vi snackar hög budget här.

Jag tillhörde inte dem som gick i taket över Sages fjolårsskiva ”Personal Journals”. Bra, men inte fantastisk. På scen lyfter han sin musik något snäpp över skivornas versioner, trots att all musik ligger förinspelad (det är lite luftgitarr på hiphopvis över konserten emellanåt). Över musiken framför Sage sitt material, någonstans i gränslandet mellan rap, spoken word och manodepressiv ångest.

Men visst. Sage Francis klarar av Atlantis-scenen och får publiken med sig. Dessutom är det nog första gången jag sett någon tillägna en låt ”a special lady” och sedan framföra den till en tupé upphängd på ett mickstativ.

Vill man är Sages framförande en mer hysterisk version av det Ursula Rucker gjorde under gårdagen. Musikaliskt flyter musiken ihop utan att man riktigt vet var en låt börjar, en annan slutar och vad som bara är ett freestylat mellanspel. Helt rätt.

Man kan heller inte låta bli att charmas av att en av bakgrunderna utgörs av Mr. Misters ”Broken Wings”, med snart 20 år på nacken. Det verkar av någon anledning vara en låt nästan alla hiphopare gillar. Intressant.

Han passar dessutom på att be publiken om ursäkt för ”all the bullshit our president is doing”. Jodå. En av årets Hultsfredstrender är definitivt att sparka på USA.

Medan jag sätter mig utanför Atlantis-tältet för att vänta på Themselves kommer ingen mindre än Sage Francis uttraskande ur tältet, släpande på en kabinväska och en stor resväska. Förutom hans packning finns där också skivor och t-shirts som han ställer sig och säljer. Hög budget, som sagt. Och trevligt på ett avslappnat sätt.

När Themselves kommer in på scen är det i princip ett storband som dyker upp. Tre personer och tre ställ med olika former av reglage och dataprylar. Mycket hiphop, där.

Och nu blir det också hiphop i sin allra mest långtgående definition. För allvarligt talat har Themselves mer gemensamt med gårdagens Schneider TM än med hiphop som de flesta känner den.

Det blir pratsång, kulspruterap i drum'n'bass-tempo, brutna beats, skrikande maskiner, knorrande syntar, massiva kyrkorglar och Beavis & Butthead-rap genom ett telefonlursfilter. Men så ibland dyker det upp fantastiskt vackra och mjuka slingor som släpps ner mitt i det industriella kaoset. Precis som på skiva alltså. Knasigt, men väldigt intressant.

Självklart töms Atlantis-tältet på nolltid. Även där en parallell med Schneider TM. Särskilt är det en massa killar med snusnäsdukar och bandanas på huvudet som letar sig bakåt med förvirrade uttryck. Inte konstigt. Themselves är den musikaliska motsvarigheten till Massive Attacks visuella hjärntripp.

När Sole går på kommer folk tillbaka. Det blir också betydligt mer ”normal” hiphop. Efter att han uppmanat alla att ”give it up for Whitney Houston” sparkar han igång en ilsken rap där han sprutar galla över USA. Förstås. Att han ser ut som en engelsk pubrockare är helt rätt på något sätt.

Men när Sole drar igång blir det svängiga beats och händer vevande i luften. Jag skulle ljuga om jag sa att Sole är en stor rappare, men han tar igen en hel del på vilja och attack. Det mest intressanta är när den vite pubrockaren på scen får den till största delen vita, manliga publiken att skandera med i ramsan ”the white man's the fucking devil”.

På det hela taget visar de tre Anticon-akterna upp olika delar av bolagets spektrum. Sage Francis står för texterna och framförandet, Themselves för det experimentella och Sole för det klassiska hiphopsvänget. Alla tre är bra på sina sätt, men ingen av konserterna är helgjuten.

Allt bitar faller däremot på plats i samma stund som underjordskollegorna i Atmosphere kliver upp på scenen och fullständigt kör över det fullpackade Atlantis-tältet. Mr. Dibbs, Slug och Blueprint kliver in och river av sin konsert med pondus och självklarhet. Det är sväng, det är tajt mickpassande, det är livescratchande och livebeats från Mr. Dibbs och en total kontroll över publiken.

Det blir helt enkelt hiphop i en helt ny, och högre, dimension. ”Nuthin' But a G Thang” och ”Survival of the Fittest, pt. II” är två instrumentaler som svischar förbi. Det är energi, jävligt snyggt rimmande, stenhårda beats, närvaro som känns ända längst bak i tältet och en väldig massa vevande händer i luften. Hiphop i ett nötskal.

Förutom att Atmosphere bjuder mig på festivalens första mosh pit så är det också den konserten som framkallar de mesta buropen. Inte så mycket riktat mot Atmosphere, som den scenarbetare som kommer in och bryter strömmen precis när de ska köra sin sista låt, som jag misstänker hade blivit ”Fuck You Lucy” eller ”Don't You Fucking Question That”, lite över tiden. Mobbade Barn ska gå på. Kanske är det bara jag, men i valet mellan att låta en utländsk artist man fått till Sverige från USA (en hiphopakt som inte ställt in!) köra lite längre på bekostnad av en svensk artist eller att bryta strömmen för den utländska artisten, känns valet rätt enkelt. En riktigt kass avslutning på en i övrigt högklassig konsert.

Anticon-stallet är värda att kolla in för alla som fallit för bolagets musik, även om det inte är livsnödvändigt. Det är lågbudget, men kompetent.

Atmosphere är däremot något du inte får missa om du har chans att se dem. Nästan lika bra som förra årets Beatnuts-konsert. Faktiskt.