Visst. Det sprack ju förstås riktigt mycket. Det blev inte så många spelningar som jag skrivit upp på mitt schema. Som vanligt. Men det blev däremot några riktigt jävla bra spelningar. Och faktiskt en av de bästa Hultsfredsdagar jag varit med.

Tyvärr missade jag några spelningar för att vi kom ner för sent. Kitty & The K och Looptroop bland annat. Först ut blev det spoken word med The Roots-kompisen Ursula Rucker. Cool, är nog det ord som bäst sammanfattar henne. Backad i princip bara av en gitarrist levererar hon sina texter om supersystrar, jämlikhet och ”fuck George W” (som inte helt oväntat river ner mest applåder).

En riktigt bra spelning, men det känns som att 17.30, när solen lyser utanför Teaterladan, inte var optimala förhållanden. Jag hade hellre sett Ursula på en mörk, rökig klubb. Då hade det nog blivit helt magiskt. Nu blev det bara riktigt bra (inte det sämsta) och bitvis grymt fascinerande.

Från amerikansk spoken word till tysk knaselectronica när Schneider TM blev andra band ut för mig. Också det i Teaterladan. Men till skillnad från ungefär alla konserter jag sett här var Schneider TM en av de få som snudd på lyckas tömma ladan när han sätter igång med sina mer skruvade låtar. Tyvärr. För det är riktigt jävla bra.

Enmansprojektet Schneider, backad av KPT.Michi.gan, skruvar på reglage, spelar gitarr, spelar munspel och sjunger. Ibland allt på samma gång. Med en riktigt hederlig gammal trummaskin, en sån där man kan sitta och trumma på, levererar han sin skruvade, minimalistiska technohouse. När alla tre dessutom är klädda i vita, rätt långa, skjortor ser de ut som tre Hare Krishna-medlemmar. Riktigt stor humor.

Visst. Ibland blir det nästan oljudskollaps i Merzbow-skolan. Då lämnar en strid ström människor ladan. Men mitt i oväsendet är det sagolikt vackra melodier som är insprängda. Jag undrar om det finns någon som inte kan beröras av ”The Light 3000″, världens förmodligen bästa The Smiths-cover. Och att sången är lite allmänt svajig gör bara att det blir än mer charmerande. För att inte tala om den spontana dansen på scen, ett mellanting mellan electric boogie och spasmatiska ryckningar.

Jag kan inte låta bli att konstatera att om Schneider hållit sig till sina mer poppiga låtar, så hade han kunnat bli hur stor som helst. För i grund och botten är Schneider TM faktiskt gitarrpop med elektroniska instrument och tysk brytning.

Efter det drog David med mig på Ralph Myerz and the Jack Herren Band, fyra galningar från Norge, visar det sig. Trummor, ett congaset, en basist/gitarrist och en som sköter datorerna. Kan bli hur tråkigt som helst. Men när det här fyramannabandet står på scen blir det fantastiskt kul.

Hur ofta får man egentligen uppleva explosioner, fyrverkerier, eldbomber, skrikscratch, trumsolon, congamisshandel, samplade röster, djävulstecken, rockposer och ett grymt tajt funksväng? Från Norge dessutom? Att alla fyra i bandet ser ut som amerikanska truckers och verkar både vara helt galna och jävligt trevliga är bara ytterligare en bonus. Och publiken var verkligen med på noterna. Riktigt jävla supersvängigt groovande som fick Atlantistältet att snudd på lyfta.

Missa inte Ralph Myerz and the Jack Herren Band om du har chans att se dem. Om inte annat för att uppleva ett trumbattle live.

Tack för att du släpade med mig David!

Latin Kings hoppade in istället för Saïan Supa Crew och gör det, som vanligt, helt utan problem. Det finns inte så mycket att säga om Latin Kings än att de är ett av Sveriges mest stabila liveband med en oerhört hög lägstanivå. Dessutom är Dogge en av vårt lands mesta publikdomptörer, som verkligen får hela Pampas-området att hoppa precis som han vill. När ”Snubben?” dånat ut måste de ansvariga snudd på släpa bort Dogge som fortsätter freestyla.

Det blir en ny låt från kommande höstskivan också. Och om man ska något om den baserad på den nya låten så kommer det att bli en riktigt bra skiva. Latin Kings håller fortet som vanligt. Det är så här en hiphopkonsert ska vara.

Sist på kvällen blev det syntpop med Ladytron i Atlantis-tältet. Fyrmannabandet, som blir förstärkta av två tilll live, fyller tältet med analoga syntljud och blasélevererad pratsång. Få band säger lika lite mellan låtarna, men det hör på något sätt till. Det skulle inte passa om de spexade runt.

”Playgirl” och ”Seventeen” är förstås helt fantastiska. Likaså när de mot slutet levererar ett gäng snabbare låtar med disco-hi-hat. Då är det så jävla bra. Men efter så många bra konserter under dagen blir det svårt att riktigt nå upp till några av dem. Visst, att jag var lite halvseg klockan halv tre på natten när de drog igång spelar givetvis in.

Men en sak är klar: Ladytron är definitivt dagens snyggast klädda akt.

Men även om alla dessa var riktigt bra konserter, några till och med riktigt, riktigt jävla bra, så kunde inget mäta sig med Massive Attack, som jag hade avfärdat innan jag åkte ner. Det skulle jag inte ha gjort. Det var så bra att jag har skrivit en text bara om Massive Attacks spelning.

De kommande dagarna får svårt att mäta sig med årets Hultsfreds-torsdag.