Okej. Jag använde inte ordet ”slut” i recensionen av Massive Attacks senaste album ”100th Window”. Mest därför att jag är allmänt allergisk mot att man ska avfärda ett band som ”slut” efter en dålig skiva. Men egentligen var det väl inte så långt ifrån vad jag kände. ”100th Window” är fortfarande en hopplöst trist skiva. Med tanke på att jag såg Massive Attack 1998 kände jag att den här bokningen, framförallt på Hawaii-scenen, skulle bli en rätt trött och oengagerande historia.

Oj, vad jag hade fel.

Jag ställde mig rätt långt bak och tänkte att det nog inte skulle finnas något behov av att ta mig längre fram. Jag tror jag väntade mig att de skulle dra igenom hela ”100th Window” och så några gamla låtar mot slutet, som så många andra artister. Men när ”Risingson” mullrar igång som andra låt började jag jobba mig framåt.

Det är jag glad för.

Det blir nämligen inte särskilt mycket från ”100th Window”. Det är en bra blandning från alla album, med nästan de flesta av låtarna jag hoppades få höra. Men showen. Showen.

Daddy G dyker upp och är med i ”Risingson”, men inte särskilt mycket mer. I övrigt är det här helt och hållet 3D:s föreställning. På många sätt.

Förutom att ljusshowen är en av de mest imponerande som drabbat Hawaii-scenen, är backdroppen den läckraste jag någonsin sett. En skärm som pumpar fram information till musiken samtidigt som ljusriggen pumpar ut tusentals watt över publikhavet. Fakta om Irakkriget. På svenska. Och all text under konserten är också på svenska, till publikens förvåning och jubel. Musiken tonar ut samtidigt som ”Är världen säkrare nu?” fyller skärmen. Överlag gör sig 3D:s antikrigshållning påmind rätt ofta under konserten.

I ”Angel” kommer världens bäste Horace Andy och lyfter musiken, som alltid.

Under ”Karmacoma” börjar ett streck följa Massive Attacks turnéstopp på en Europakarta projicerad på skärmen bakom scenen. Och när ”Hultsfred” fyller skärmen stiger jublet.

Och så fortsätter det. Information om hur mycket försvarsindustrin spenderar i olika länder räknas upp i form av ett kvitto, på svenska, under en fantastiskt version av ”Safe from Harm” som får marken att mullra långt bortom Hultsfred. Helt plötsligt får orden ”i'll sure as hell retaliate” och ”gunmen and maniacs” helt ny betydelse. Andra gånger laddas slumpmässiga ord på svenska fram. ”Pagrotsky” och ”Markus Näslund” blinkar förbi. Avgångstider för Arlanda-flygningar. Svenska kommuner slumpas fram på duken. Allt i perfekt stämning och synk till musiken. I många fall är det dagsfärsk information som pumpas fram. Det går egentligen inte att beskriva.

När en väderleksrapport för vädret i Hultsfred under helgen rullar förbi bakom bandet stiger jublet igen. Det är en blandning av mullrande bas och gapande munnar som fyller Hawaii-området. Jag har nog aldrig förr sett en konsert där tekniken används på ett sådant här fantastiskt sätt.

Låtarna från ”100th Window” är fortfarande sorgligt trista. Men med scenshowen lyfter de långt över skivans damm. Oavsett hur mycket gitarrmangelstomgång som dundrar ut över publiken blir det aldrig tråkigt. Man är så upptagen av informationen på skärmen. Och när de kommer in och gör en utdragen version av ett av Sinead O'Connor-låtarna från nya skivan (har glömt titeln nu) så pumpas ”världsfakta fram”, med saker som hur många kvadratmeter pizza som konsumeras i USA. Men i takt med att musiken pumpas ut i ett allt mer frenetiskt tempo, ökar också tempon på texterna. Till slut strömmar det bara ut information över oss i publiken, utan att man hinner med. Man fångar några ord, någon mening, här och där. Om något en kommentar av det allt mer hysteriska informationstempot i världen.

Men det är inte fantastiska projiceringar hela tiden. De används helt rätt, i de, i mitt tycke, tråkigare låtarna. Men däremot när det blir dags för deras bästa spår låter de musiken stå i centrum helt själv. Starkt ljus pumpas ut över publiken, med en vokalist som självklar mittpunkt. Som när Dot Allison kommer in och är snyggast och coolast i hela världen under ”Teardrop”. Eller när Sara Jay (misstänker jag) gör en underbar ”Unfinished Sympathy”. Då är det bara musiken som gäller.

Mitt i alltihop står 3D mitt på scenen större delen av konserten och är den sammanhållande länken. ”100th Window” var ju egentligen ett rent soloprojekt från 3D, graffitiartist i grunden. I min recension hoppades jag att Daddy G skulle komma tillbaka snart och att han nästa gång inte skulle låta graffitikillen göra allt nästa gång.

Jag tror nog att det rent musikaliskt skulle vara bra om 3D inte får göra allt nästa gång, men däremot misstänker jag att den här showen till största del är 3D:s baby. Och det är jag glad för.

Tack 3D. Tack för den förmodligen häftigaste konsert jag någonsin sett. Massive Attack var torsdagens stora höjdpunkt på alla sätt. Helt fantastiskt.

Det är på något sätt helt naturligt att informationsfloden i avslutande extranumret imploderar i myrornas krig.

Over.

And.

Out.