Det börjar stenhårt med ljud som låter som explosioner och en hord som vrålar ”hey / heyhey hey”. Mörkt och hotfullt. Troy Rami (som bland annat gjort rytmen till Sean Pauls ”Gimme the Light”) har vridit fram musik som känns. Jag får bilder av soldater och revolution. Kamp. Texten är en kampsång mot modets förtryck och samtidigt en hyllning av kvinnan. (Ja, sen tänker jag på Peace, Love & Pitbulls, men det är nog bara jag, för riktigt så hårt är det inte.)

Tydligare partystämning blir det i goda raggadängor som ”Tra-La-La” och ”Get It On” (där Wayne Wonder gästar på sång) och i allsångsvänliga ”Up Ye Mighty Race” (helt i klass med ”Mighty Dread” från ”Unchained Spirit”).

Sen finns så klart två spår inspelade speciellt för den svårflörtade amerikanska marknaden. En halvseg r'n'b-influerad sak i ”Good Times” (med gästinhopp från Fat Joe och Beres Hammond) och en klubbigare hiphopsmällare i ”Damn”. I ”Damn” hamnar Buju duktigt i baksätet när Cool & Dre sätter sig själva i första rummet och fortsätter att karva ut en egen nisch någonstans mellan Neptunes och Timbaland. Helt ok låt i och för sig, men ganska märkligt.

I förhållande till föregångaren ”Unchained Spirit” är ”Friends for Life” ett klubbmonster. Huvudmålet verkar vara att få rumpor att skaka.

Men den gode Buju nöjer sig inte med det utan bjuder på en salig kompott av roots, lover's rock, afrikanskinfluerade rytmer och till och med en mer eller mindre renodlad skalåt. Ja på ett spår rullas till och med de karibiska oljefaten ut. Där någonstans börjar varningslamporna blinka.

Variation kan vara underhållande. Det kan också vara splittrande. I det här fallet lutar jag åt det senare.

Jag blir rent av förbannad på den läskiga synthen (som mycket väl skulle kunna vara en DX7:a) som väver sliskiga mattor runt den akustiska gitarren och förstör en egentligen bra ballad i ”All Will Be Fine”. Efterföljande ”Maybe We Are” är snudd på absolutreggae med sina synthpanflöjtar och sitt tafatta Wailersförsök. Blä.

Ja, så där håller han på. Stoppar fingrarna i alla kakburkarna och jag blir aldrig riktigt klok på vad han egentligen vill. Han velar fram och tillbaka och tar god tid på sig (nästan åttio minuter). Jag kommer på mig själv med att tänka ”bestäm dig nångång då” flera gånger. Rätt ofta tappar han mitt intresse trots att det går att skrapa ihop åtta – tio bra låtar här (av de arton på skivan).

Hedersomnämnande vill jag ge utmärkta antivapenlåten ”Mr Nine” som Buju levererar på en tolkning av rytmen från Gregory Isaacs ”Tune in” och faktiskt den riktigt lyckade skalåten ”Feeling Groovy”. Den sista skulle vara en utmärkt konsertstart.