Raphael Saadiq har för mig alltid varit en i gruppen av soulartister som jag egentligen borde gilla men aldrig riktigt lyckats förstå storheten med. Lika mycket som jag berörs av Angie Stone, Jaheim, Erykah Badu och Dwele, lika lite känner jag för till exempel R Kelly, Macy Gray och Donell Jones. Varför det är så har jag inte själv något riktigt bra svar på ännu men förklaringarna är nog minst lika många som artisterna.

Fast när det gäller Raphael Saadiq var det egentligen bara en tidsfråga innan det skulle ändras. För även om New Jack Swing-vågen i slutet på 80-talet, där han som en tredjedel av Tony! Toni! Tone! var en av förgrundsfigurerna, passerade mig obemärkt har han sedan dess gått från klarhet till klarhet.

Inte minst på senare tid i supertrion Lucy Pearl tillsammans med Dawn Robinson från En Vogue och A Tribe Called Quests Ali Shaheed Muhammad och genom sina samarbeten med bland andra The Roots och D'Angelo. Men att hans första soloskiva skulle bli en sådan här fullträff var ändå oväntat.

Med utgångspunkt i soundet som Saadiq själv döpt till gospeldelic, och som hämtar minst lika mycket influenser från funk, jazz, R&B och hiphop som från gospel, är ”Instant Vintage” en resa i tid och stämningar genom i stort sett hela den amerikanska soulhistorien.

I ”Body Parts” i form av en cool funkballad med tvärflöjter och virvlande stråkar som hämtade från någon Love Unlimited Orchestra-komposition. I duetten med T-Boz, ”Different Times”, kommer gospelinfluenserna fram medan ”Still Ray” förenar pianoslingan från Dr Dres ”Still Dre”, Saadiqs bästa Stevie Wonder-röst och en fläskigt knasig tuba till en melankolisk kärleksförklaring som är lika osannolik som genial.

Innan skivan avslutas med 15 minuter mörk soulpsykedelia i ”Skyy, Can You Feel Me?” har man dessutom fått gudabenådad växelsång mellan Saadiq, Angie Stone och Calvin Richardson i avskalade ”Excuse Me”, grooviga hiten ”Faithful”, ett stänk blues i ”Blind Man” och en rejäl dos samhällskritik i ”Uptown” och den helt enorma ”People”. Ett klassiskt soulepos i bästa The Temptations-klass där Saadiq över ett dystert pulserande och oemotståndligt komp spottar ur sig strofer om sociala missförhållanden och snedfördelningen i samhället.

Men hur mycket flirtar och hyllningar det finns till musikhistorien känns ”Instant Vintage” aldrig dammig. Produktionen lyckas låta både knivskarp och organisk, modern och klassisk på samma gång. Ett sound där gungande varma basgångar varvas med smeksamma melodier och tunga trummor. Där stämma läggs på stämma i intrikata arrangemang tills man sveps in i en mäktig och inbjudande matta av välljud.

”Instant Vintage” kan med lite god vilja översättas till ”omedelbar klassiker” och även om det vore att ta i att kalla den för klassiker går det inte att blunda för att 2002 onekligen varit en bra årgång för solodebuterande soulartister. Det går utan större svårighet att dra paralleller till två andra likaledes enastående debuter, Donnies på alla sätt Wonderfulla ”Welcome to the Colored Section” och Cody ChesnuTTs imponerande ”The Headphone Masterpiece”. Förutom det uppenbara musikaliska släktskapet är ”Instant Vintage” dessutom, precis som de nämnda, ett briljant soulalbum. Ett sällskap så gott som något.

Men framförallt visar Raphael Saadiq här upp hela sin musikaliska begåvning och mångsidighet. Som låtskrivare, musiker, producent, arrangör och textförfattare. I inledande, självbiografiska ”Doing What I Can” sjunger han: ”I'm only trying to be the best that I can”.

Efter ”Instant Vintage” kan ingen tro något annat.