Innan ”Oxxxes” nådde skivdiskarna fick alla intresserade höra att bandet fått sitt omslag censurerat. Naturligtvis var detta inte sant. Att sprida ut ett sånt rykte och sen pryda sitt omslag med bilder från ett fejkat demonstrationståg mot bandet, ligger helt i linje med bandets filosofi. Studentikost kan tyckas, men som vanligt är det såna saker som ger mig det där lilla extra som gör att jag blir intresserad.

Jag tycker nämligen att ett band är mer än bara musik. Hur bra den än är. Den som säger emot mig är säkert mer intresserad av något annat, och har hårddisken full med namnlösa MP3-filer.

För mig är det minst lika intressant att läsa om Baltimore Rowdy Collective som att lyssna på Oxes musik. Det spelar ingen roll att det kanske inte är helt på riktigt. Jag skrattar när jag tänker på att medlemmarna i bandet och deras kompisar går runt i Baltimore och pratar för snäppet för högt, bara för sakens skull. Att utmana löjliga konventioner med löjliga metoder tycker jag verkar roligt. Att framföra sin musik live på varsin svart låda verkar också lite kul, och som något man gärna skulle vilja se.

En del tycker att de kanske skulle koncentrera sig på sin musik istället för sitt uttryck och sin filosofi. Jag tycker att det går hand i hand. Kanske skulle deras metalinfluerade mattematikrock må bra av att filas mer på, i alla fall om de ska nå fler människor med sin musik; men lo-fi-ljudet och den ibland lite fisiga disten är en del i varför det här är så bra. Det ska låta mycket, lätt störande och bitvis lite illa. Oljudet och skevheten får musiken att leva och bli mer än ett smart stycke musik.

Sättningen och musiken för oundvikligen tankarna till Don Caballero som också håller sig på rätt sida gränsen till för smart. Och de må vara husgudar hemma hos Oxes, men att avfärda dem som bleka kopior är lite elakt. Det finns garanterat fler skivor i samlingen än så. Men det är klart, jämförelsen är oundviklig då vi pratar om mattematisk instrumentalrock spelad av tre personer (även om det i Oxes fall rör sig om två gitarrer och trummor). De kanske inte klarar av att engagera som Don Caballero i sina bästa stunder, men som helhet tycker jag att Oxxxes är ett starkt album i genren.

Tänker man så, har vi ju även en svensk motsvarighet. Dialog Cet visade på albumet ”Ny Metall” att den här musiken funkar här med. Även om de inte har lika mycket koncept över sig, så är musiken liknande. Oxes låter visserligen lite mer metal och hardcore än båda banden, men i övrigt finns likheter. Titlar, omslag och musik tillsammans bildar helheten, och inget görs egentligen för att blidka en lättillgänglig publik. Man vet inte om man ska skratta åt dem, eller med dem. Eller hur mycket på allvar det hela är egentligen. Jag vet egentligen inte om det samlade uttrycket är ett försäljningsargument för att locka en speciell publik, eller ett sätt att tillskriva sig själv mer konstnärlighet än vad som egentligen finns här.

Hur som. Jag tycker om det här, oavsett om jag är lurad eller inte.