Det är få konstnärer förunnat att få vara riktiga pionjärer, en av dessa få, El Lissitskij, kom jag i kontakt med genom några andra sanna pionjärer: Kraftwerk.

Jag som aldrig haft något större estetiskt sinne, föll pladask för omslaget till Kraftwerks ”Die Mensch Maschine”, och eftersom jag redan hört Kraftwerk var det med spänning jag satte på plattan. Det lät ju precis som det såg ut! Samma oerhört knappa och stiliserade uttryck drabbade mina öron och ögon, och jag var såld.

Jag förstod tidigt att Kraftwerk provocerade med sin stela men feminina stil, och jag älskade det. Då upptäckte jag dem ändå sent. När ”Die Mensch Maschine” kom 1978, var det provocerande i sig att de var kortklippta. Kraftwerk var punk.

Det som står tydligt kvar så här tjugo år senare är ju dock musiken och låtarna. ”Das Modell” som väl är det poppigaste som lämnat Kraftwerks musiklaboratorium Kling Klang, är frapperande nog den låt som åldrats i mina öron sedan jag först hörde den, för det sant stora med ”Die Mensch Maschine” är att den i stora stycken låter likadant nu som då. Jag har funderat mycket på varför det är så, och kommit fram till att det nog är den extremt enkla harmoniken och avskalade produktionen, som får plattan att kännas avant garde fortfarande.

I sin kyliga stil är plattan dock klart romantisk. ”Die Roboter”, ”Spacelab” och titelspåret försätter mig i en liknande sinnesstämning som god storslagen science fiction, medan ”Metropolis” och ”Neon Lichts” skimrar som neonljus och gatubelysning i en folktom, nattlig stad. Fantastiskt att den poppigaste låten ”Das Modell” får stå för urban cynism, snarare än romantik.

El Lissitskij då? I en konstbok såg jag en gång en bild av El Lissitskij, och tänkte direkt ”Die Mensch Maschine”. Och ingen kan övertyga mig om att pågarna i Kraftwerk aldrig sett en målning av Lissitskij. Det vore lika absurt som att hävda att de aldrig sett en film av Fritz Lang.