”If noise means uncomfortable sound, then pop is noise to me.”
- Merzbow

”Noise is like a complex language, those who can't decipher it stare like apes into the bible. And others spend their whole life trying to understand it, because the sound holds energy that cannot be found anywhere else. We can admire the starry sky, but it doesn't mean we have to understand the whole universe. It is still great to fall in love under it.”
- Alec Empire

Tillsammans gjorde de en klassisk spelning som med frenesi bootleggats och bytts i kretsar kring DHR sen det begav sig. Alec Empire och Masami Akita (Merzbow) live på klassiska CBGB's i New York.

Det är inte en spelning, det är inte ett DJ-set. Det är ett verk. Det låter kanske pretentiöst och fånigt. Men vad ska man kalla det?

Alec med en skivspelare och en mick (som han inte använder särskilt mycket). På spelaren låg skivor med hans egna dubcollage, beats och samplingar. Merzbow var inne i slutfasen av sin analoga period, innan han gick över till att arbeta med en laptop. Han använde bandloopar, trasiga effektpedaler och synthar för att göra sina ljudlager. De spelar inga låtar, trots att albumet här är indelat i 19 delar. Inget av styckena har traditionell struktur, vänta inte på refrängen, den finns inte. Det är istället lager av ljud, beats och upphuggna rytmer.

Det är inte attacken som man kanske väntar sig när man läser Alec och Merzbows namn tillsammans. Här bygger de upp, gungar framåt. Ett långsamt stomp under ljudlager på ljudlager. Vissa partier är mer koncentrerade på vitt oljud och elektroniskt knaster, andra mer på beats och cuts. Trots att delar sticker ut som egna är det en enhet, nästan 58 minuter lång.

Under stress får vissa stycken det att krypa under skinnet på mig. Svetten bryter ut i pannan och tankarna känns som de manglas, komprimeras och misshandlas till blodvite (om det bara vore möjligt). Är jag lugn och harmonisk är de som en smekning. Vissa partier där Alec spelar mjuka toner under Merzbows oljudslager är utsökt vackra, andra är mer en drum'n'bass-rytm eller bilkrasch à la Cronenberg.

Jag har svårt för bara noise. Mina öron kan inte penetrera väggen av ljud som ställs upp framför dem. Men i kombination med annat kryddar det, eggar musiken och driver den framåt.

Alecs inslag hörs att de kommer från perioden runt ”Funk Riot Beats” (utgiven under namnet Deathfunk) och ”Hypermodern Jazz 2000.5″. Det är både hans Mille Plateaux-sida och hans DHR-sida. Men ingen av dem är sig riktigt lik tack vare Merzbow.

Jag har riktigt svårt att sätta betyg på den här skivan. Den är inte som något annat. Som konsumentupplysning kan inte betyget göra sig gällande. Gillar du oljud kan du älska det här. Gör du det inte, hatar du samma sak. Men betyget är inte en konsumentupplysning, det är mer än snabbversion av vad jag tycker om skivan. Och vad tycker jag? Den är fantastisk. Ibland. Och den är skitjobbig. Ibland. Det är den bästa i sitt slag, men vad är dess slag? Så skit i siffran, den står för alla betyg du kan tänka dig.