Trion har blivit en kvartett. Dan Lepps hammondorgel har fått ta ett par steg tillbaka och istället släppa fram ett gäng modernare kamrater i ljudbilden. Jim Tegmans trumspel är fortfarande lätt och luftigt och skapar tillsammans med Patrick Anderssons basgångar ett lågmält men svängigt komp.

Längst fram står Nina Ramsby med ett oklanderligt snyggt gitarrspel, men framför allt med rösten med stort R. Hennes klara och svala sång är precis lika omtumlande som den brukar. Den här gången tar den större plats i produktionen och både sång och körer är mer genomarbetade.

Jag hade oerhört höga förväntningar på ”Go to hell”. Grand Tone Musics förra skiva, fantastiska ”New direction”, är en av de skivor jag återkommer till oftast i min samling. Även Ninas senaste – och underskattade – äventyr med Baxter lyssnar jag på ganska ofta.

Det tog tid innan låtarna föll på plats i mitt Grand Tone Music-pussel. Visst lät det klockrent när jag satte skivan i bilstereon för den första genomlyssningen och ”All about that” kompade en bilfärd över regnvåta huvudstadsgator. Men det fanns en tröskel jag var tvungen att ta mig över – förpackningen. ”Go to hell” är genomtänkt in i minsta detalj. Produktionen, mixningen, formgivningen. Det låter perfekt. Det ser perfekt ut. Det känns perfekt. Som att läsa det snyggaste designmagasinet. Eller njuta i den skönaste loungebaren. Eller titta på bildspråket i Yimou Zhangs filmiska epos ”Hero”.

Den perfekta ytan gjorde att det tog tid innan låtarna fick eget liv och tog den plats de förtjänar.

Melankolin finns där förstås. Men även hoppet. Där hammondorgel och gitarr tidigare lagt ljudmattor bakom Ninas sång, finns nu en ljusare, och mer heterogen samling ljud. Det har gjort den jordiga känslopopen lättare. Det ryms fler känslor i musiken. Mycket av den electronica jag lyssnar på skulle låta precis så här om den gjordes med gitarr, bas, orgel och trumma. Lugn och tillbakalutad, melankolisk och eftertänksam. Men ändå med ett pockande sväng i bakgrunden.

För att uttrycka det enkelt: Det här är jäkligt bra. Låtar som ”Become whatever” och ”Break it” är pop som inte går att avfärda. Vansinnigt vackra och lågmält svängande ”Hush now” kan jag inte få nog av. Intensiteten i ”Your irresolution” och den sköna orgeln känns i magen. Detaljer – som gitarren i ”I lose my independence”, basen i ”All about that” och den sordinerade trumpeten i ”Hush now” – väntar på att bli upptäckta av fler än söderbor och reklambyrå-medarbetare.

”Go to hell” innehåller också två duetter som bör nämnas. I ”Company” är det Masayah som möter Nina. Bägge lockar fram det bästa hos den andre och den här låten borde leta sig upp på kvalitetsradions A-lista. Anja Bigrell, från Montys Loco, hoppar in på ”I lose my independence” och sjunger tillsammans med Nina Ramsby så att rysningar vandrar upp och ned längs min ryggrad. Bara Nina Persson i The Cardigans har berört mig så mycket med sin röst tidigare i år.

Det känns som det tog evigheter för Grand Tone att få ut den här skivan. Visionen för ”Go to hell” lär ha varit att du ska kunna se varje ljud när du sluter ögonen och bara lyssnar. Bara du kan avgöra om Grand Tone Music lyckats med detta. Men, helheten på den här skivan är något av det mest imponerande jag upplevt. Efter hur många genomlyssningar som helst hittar jag fortfarande nya detaljer att uppskatta. Och jag kan njuta av den perfekta ytan samtidigt som jag berörs av innehållet.

Det enda som gör att den inte inkasserar högsta betyg är mina enormt höga förväntningar och det faktum att helheten blir – för perfekt. Kanterna har putsats lite för hårt och för länge. Det gör att själen inte får leva helt fritt, utan underordnas formen. Men det känns lite som ”dagens I-landsproblem”. Ett lyxbekymmer du inte ska bry dig särskilt mycket om.

Som ledmotiv till ensamma nätter, regniga dagar och långa resor är nämligen ”Go to hell” oöverträffad. Det här är skivan du behöver lyssna på när du åker hem från festivalen i sommar. När du lyssnat dig trött på allt annat.

Socialstyrelsen borde rekommendera ”Go to hell” för alla trötta öron. Inga andra kan bota dig bättre än Grand Tone Music. Jag lovar.