En av alla styrkorna med Loghs fenomenala debut ”Every Time a Bell Rings an Angel Gets His Wings” är att albumet utgör en så solid enhet. Låtarna är starka var för sig men när de flätas in i varandra växer både de och framförallt skivan en klass. Att de dessutom alla, mer eller mindre, är stöpta i samma återhållna, vemodiga form bidrar bara ytterligare till att förstärka helhetsintrycket.

Men även om debuten genom sin uppbyggnad har karaktären av temaskiva finns det inte egentligen något mer uttalat tema. Snarare är det den genomgående förtätade stämningen som gör att det känns så. På ”The Raging Sun” finns däremot, vilket titeln skvallrar om, en ansats till ett mer genomgående tema i texternas återkommande anspelningar om solens kraft och påverkan.

Fast om ”The Raging Sun” textmässigt är mer sammanhållen gäller precis det motsatta för musiken. Istället för att hålla sig inom ett relativt avgränsat uttryck rör sig Logh nu, med sin säreget vackra, melankoliska rock som grund, över ett betydligt bredare känslospektra. Här återfinns samma underliggande vemod som tidigare men nu presenterat med en mycket större variation i både stämningar och intensitet.

Där musiken tidigare rullade på i ett jämnt tempo är den nu betydligt mer komplex och ”meckig” om man så vill. Låtarna bryts av med oväntade snabba taktbyten, Kristofer Rönström gör sitt bästa för att plåga sönder trummorna och all återhållsamhet är i stort sett som bortblåst. Praktexemplet är ”City, I'm Sorry” som börjar som en spöklik ballad men sedan byter skepnad ett antal gånger tills den, efter att bandet i ett par minuter hamrat ut malande ackordföljder, återigen sjunker ned i stillhet.

Förvisso förloras lite av den mystiska oro som fanns tidigare men kontrasten mellan de lågmälda partierna och de plötsliga energikickarna tillför istället en helt ny dynamik till Logh. Effekten känns heller aldrig sökt utan som en helt naturlig beståndsdel i musiken.

Framförallt finns det på ”The Raging Sun” en aggressivitet i musiken som tidigare lyst med sin frånvaro. Några gånger brister till slut de känslomässiga fördämningar som bandet byggde upp och höll intakta på förra skivan. Den frustration som då bara låg och lurade släpps nu fri med full kraft. När Logh fullkomligen briserar i energisk och desperat attackrock i ”At This My Arm Was Weakened” och vulkanutbrottet ”The Bones of Generations” gör de det med en sådan frenesi att man börjar kippa efter andan.

Samtidigt har de också tagit ut svängarna åt andra hållet och i ”Thin Lines” och känslosamma finalen ”Lights From Sovereign States” skalat av allt intill en gräns där musiken är så tyst och fragmentarisk att det snarare är mellan tonerna man hittar laddningen. Så skört och vackert att man knappt ens vill blinka av rädsla för att det ska störa.

Vi får helt enkelt möta annan sida av Logh. En mer intensiv sida men minst lika njutbar. För även om musiken på ”The Raging Sun” i detaljer skiljer sig en hel del från tidigare är den också i sin melodiuppbyggnad och till sin karaktär fortfarande fullt ut Logh.

En uppföljare precis så briljant och lysande som man vågat hoppas på.