dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Daniel Johnston: Fear Yourself
Fear Yourself (album, cd) Daniel Johnston
2003
Gammon Records/Sketchbook Records/Border
8/10

När ljuv musik uppstår

Lyssna

Sök efter skivan

I lite över en minut låter ”Fear Yourself” som en raspig 78-varvare med någon bortglömd folksångare från 50-talet spelad på en trattgrammofon med utnött nål. Burkigt och så långt från hi-fidelity det går att komma. Men så dränks inledande ”Now” av en elektronisk ljudvåg och förvandlas med ens till en välljudande, kristallklar och mjuk hyllning till kärleken där Johnston över fjäderlätta stråkar gång efter annan förkunnar att ”Love can save you now”.

Ansvarig för ljudvågen är Mark Linkous som, förutom den inledande minuten, har stöpt resten av ”Fear Yourself” i sin karaktäristiskt fylliga, storslagna och märkliga produktionsform. Han fyller ut ljudbilden med allt från stråkar, mjuka ELO-gitarrer, mellotroner, väna klockspel, harpor och pukor till rena orkesterarrangemang och skumma ljudeffekter.

Inte direkt några inslag man i vanliga fall förknippar Daniel Johnston med. Men i Linkous händer växer hans i grunden ytterst avskalade popmelodier på ”Fear Yourself” till, i sammanhanget, närmast episka proportioner.

Oftast bara med Johnstons dystert klingande, avigt skumpiga pianohamrande och säreget bräckliga röst i centrum. Runt det bygger Linkous upp ödsliga, mäktigt ekande och förföriska ljudlandskap. Men hur mäktiga de än blir kväver de aldrig de sagolika melodierna utan får istället kompositionerna att glimra och spraka på ett sätt som de tidigare aldrig gjort.

I ”Love Enchanted”, ”Must”, ”Wish” och den makalösa och bedårande kärlekspsalmen ”The Power of Love” med samma spöklika skörhet som Mercury Revs allra vackraste ögonblick, medan den varmt klingande ”Syrup Of Tears” borde bli en favorit för alla som gillade Badly Drawn Boys ”Have You Fed The Fish?”.

Men även om de dominerar är ”Fear Yourself” är inte bara långsamma, mer eller mindre melankoliska låtar om kärlekens alla våndor och fröjder. Vid ett par tillfällen lägger Johnston in överväxeln och bjuder på några klockrena, euforiska powerpop-stänkare.

Inte minst i ”Fish”, som trots sin upp-och-hoppa-var-glad-och-glöm-alla-bekymmer-melodi bär på ett betydligt dystrare budskap, och skramligt genomamerikanska ”Love Not Dead” som jag på något sätt kan föreställa mig får Joey Ramone att le där han sitter på sin hedersplats i rockhimlen.

Så även om det i alla ”riktiga” Johnston-puristers öron antagligen låter som ett veritabelt helgerån är frågan om inte ”Fear Yourself”, just tack vare Linkous produktion, efter över två decenniers musikskapande och mer än 20 skivor (hur många det exakt handlar om vet han nog inte ens själv) kan bli Johnstons publika genombrott.

En skiva som på ett så här förbehållslöst, naket och ärligt sätt berör alla kärlekens aspekter och dessutom bjuder på så njutbar lyssning förtjänar alla lovord och uppmärksamhet den kan få. För ur mötet mellan Johnstons minimalism och Linkous storslagna ljudvisioner uppstår, som det så fint brukar heta, ljuv musik.

David Drazdil

Publicerad: 2003-04-15 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-03 08:25

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1929

20 kommentarer

jaa! där kom den! grym skiva. definitivt årets bästa skiva hittills och den bästa jag köpt på länge (kanske på flera år).

värd att nämna bland låtarna är också ”wish”. sorgligare än så blir inte musik.

pravda Oregistrerad 2003-04-15 01:28
 

satt faktiskt och lyssnade på daniel johnston i samma stund som jag surfade in hit. rätt häftigt, jag har nästan aldrig lyssnat på honom innan.

my week beats your year Oregistrerad 2003-04-15 01:28
 

Denna skiva är bättre än Beatles!!!!!

!-mannen Oregistrerad 2003-04-15 02:36
 

detta verkar inte särskilt bra. tror jag inte kommer kolla upp.

Anonym Oregistrerad 2003-04-15 07:43
 

det här låter mycket intressant. med ett linkous-sound så brukar det mesta bli bra,

cooper Oregistrerad 2003-04-15 11:41
 

Nja, visst är det en schysst judbild de bygger upp men skulle det inte varit skönt med en kille som kunde sjunga också? Får mig att tänga på Stina Nordenstams platta People Are Strange men tyvärr måste jag nog säga att den är bättre än Fear Yourself. Känns lite som att de gör väldig känsloladdad musik men som olyckligtvis inte alls fyller något musikaliskt syfte alls.

Galen Oregistrerad 2003-04-15 12:45
 

Vad menas med musikaliskt syfte? Nämn en grupp som fyller detta syfte.

1-2-3-WHORE Oregistrerad 2003-04-15 13:52
 

tycker daniel johnston är klart roligare lo-fi än med linkous-produktion.

björn w. Oregistrerad 2003-04-15 14:44
 

fult omslag

innerflight Oregistrerad 2003-04-15 15:55
 

jag har inte hört den här skivan men daniel johnston är kanon. även om hans framföranden inte skulle få några applåder från musiklärare så skriver han fantastiska låtar och med hjälp av just sitt framförande och de naiva men väldigt ärliga texterna så får han dem att beröra och komma betydligt närmre inpå än vad de flesta andra artisters alster gör.

jag tycker egentligen att om det är någon artist som verkligen förtjänar att bli lyssnad på så är det daniel johnston, med eller utan mark linkous. han sticker ut på alla sätt och vis i en trots allt ganska homogen musikvärld och bryter både som person och som artist mot de flesta regler om hur man ska vara.

och ärligt talat, när jag ser folk efterlysa ”en kille som kan sjunga” så vill jag bara döda någon.

alex Oregistrerad 2003-04-15 20:01
 

Nej nej, Daniel har sålt sin själ. Det här är ju inte Daniel Johnston längre!

Jag tror inte att Daniel innerst inne gillar den här skivan själv.Han är lurad stackarn.

Snälla Daniel, anlita ingen ”NU-lilla-Daniel-ska-vi-göra-”riktig”-musik-av-dina-alster”-producent nästa gång.

Visst, fler kommer säkert att upptäcka Daniel via den här skivan. Men jag hoppas också att dom tar sig tid att lyssna på den riktige Daniel.

Uj Uj Oregistrerad 2003-04-15 20:48
 

hmm.. jag känner igen tongångarna i den här diskussionen.

det vore ju ännu mer tragiskt om daniel spelade in sina låtar med en kassettbandspelare bara för sakens skull. bara för att han SKA göra det.

en av många saker jag gillar med daniel är att ingenting känns krystat. hans inspelningar från 80-talet var lo-fi och lätt skit för att han inte hade bättre grejer. enkelt.

att göra samma sak nu bara för att vara trogen ett sound eller för att alla gamla fans ska bli lyckliga hade ju bara varit hyckleri.

den här skivan är bra.

pravda Oregistrerad 2003-04-15 20:57
 

HAN HAR SÅLT SIG! Hoppas han fick mycket stålar så han kan garva hela vägen till banken, för denna skiva är riktigt usel.

usch Oregistrerad 2003-04-15 21:25
 

Pravda, det är ju precis så den här skivan känns… krystad!

Jackie Leven Oregistrerad 2003-04-15 21:34
 

Det går inte att skapa dålig musik när Linkous är i farten.

Martin Oregistrerad 2003-04-16 12:03
 

daniel johnston rullar på ! ! mycket bra ,

kan ju tipsa om tidigare projekt , många av dem bættre en ”fear yourself”

”it`s spooky” tillsammans med Jad Fair ær urbra !

frankenstein Oregistrerad 2003-04-16 18:01
 

GER NI

PEPELIPEP MANNEN Oregistrerad 2003-04-21 00:40
 

ger ni allt 8 av 10? denna förtjänar 9 av 10 .. jepp jepp jepp jag älskar freak scene ,,, men de är fan lite för blyga de som jobbar där!!!!!!!!!!!!!

P MANNEN Oregistrerad 2003-04-21 00:41
 

Näe Linkous, håll dig till trista artister istället !

Ola Oregistrerad 2003-04-22 10:52
 

blir förbannad på skitar här som påstår att daniel skulle ha sålt sig ?

Eller jag skrattar snarare och det skulle nog han också göra.

Oavsett vilken produktion det är, så går de flesta av låtarna på denna skiva rakt in i hjärtat. Och produktionen är ganska kul, för den påminner inte om nån annan av hans skivor och det är alltid en frisk fläkt.

luaka lost her bop Oregistrerad 2003-04-22 14:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig