”Orange Drive to Seer Street”, förra årets lika imponerande som överraskande debutalbum från doublePark, var i princip ett enmansprojekt av Johan Prosell. Han skrev allt material, spelade in, producerade och gav ut skivan på egen hand. Gode vännen och Tiamat-trummisen, Lars Sköld, mixade förvisso skivan men annars skötte Prosell det mesta själv.

På nya ”After Hours” har deras samarbete fördjupats på samtliga plan. De har skrivit flertalet av låtarna tillsammans, Sköld spelar nästan samtliga instrument och har även producerat skivan. Dessutom har ytterligare några musiker knutits till bandet. Förutom kärnan med Sköld och Prosell är nu också gitarristerna Henrik Bergkvist och Richard Krantz att betrakta som mer eller mindre fasta medlemmar i doublePark.

Naturligtvis sätter det sina spår i hur doublePark låter. Konstigt vore väl annat. Men lyckligtvis handlar det inte om ett fall av det berömda ”ju fler kockar desto sämre resultat”-fenomenet. Tvärtom.

För även om ”After Hours” har ett betydligt fylligare och mer detaljrikt sound än ”Orange Drive to Seer Street” är stämningen densamma. Melankolisk och vacker pop byggd kring välklingande akustiska gitarrmelodier. Nu förstärkt både med trummor och fler gitarrstämmor men med samma förföriska lättillgänglighet och känslosamhet som på föregångaren.

Några gånger, som i puttriga förstasingeln ”Babysteps” och småstompiga ”Anyone Can See”, lite kaxigare men hela tiden med samma försiktiga anslag och Prosells behagliga röst i centrum. En röst som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand men som tillsammans med Skölds lyfter låtarna med en stämsång som skulle få Brian Wilson att fälla en tår av lycka.

Textmässigt rör sig annars ”After Hours” i samma sfär som debuten. Bakom de väna melodierna döljer sig fortfarande texter om brustna hjärtan, desperat kärlek och smärtsamma relationer. Ofta med hopp om bot och, som i ”Trading Places”, till och med revansch men lika ofta rejält bittra.

”Last time I was out for a year/Got back all out of tears
This one, mean as a snake/Well done, made sure I would break
Won’t ever be no one’s whore/No I won’t be serene anymore”
(”Nevermore”)

Det finns en ny detalj som förtjänar att nämnas extra och det är Krantz, som annars spelar i countrybandet Yukon AK, pedal-steel. Den dyker upp redan i inledande ”Mislead” och finns sedan, med några undantag, med i bakgrunden genom hela skivan. En liten detalj men som kontrast till den annars varma stämningen ger musiken en ödslig och vemodig känsla. En kombination som i ”Nevermore” och knäckande ”Where It Ends” får mitt hjärta att smälta som istappar i vårsolen.

Så enkelt men så effektivt.

Överhuvudtaget så är inledningen med just ”Mislead”, ”Nevermore”, ”Where It Ends” och ”Babysteps” helt strålande. Egentligen blir ”After Hours” inte mycket sämre sedan heller men några av de efterföljande låtarna tar på något märkligt sätt ut varandra och känns mer anonyma.

Ändå är jag snabbt framme och trycker på repeatknappen när skivan tonat ut. För ”After Hours” är den uppföljare jag hoppats på från doublePark. En högtidsstund för oss som inte kan få nog av vacker melodiös popmelankoli.