Det börjar riktigt bra med en agentsurfdänga med det typiska namnet ”Spybeat”. Fortsätter fint med Hawaii- och mellanösternflörtande ”In Your Fez”. Langhorns visar upp sig från sin bästa sida. Samtidigt som de redan där i andra låten antyder att de gapar över mycket. För mycket.

Michael Sellers (gitarr), Rikard Svärdh (trummor) och Martin Berglund (bas) ger sken av att vara ett sånt där festligt och småknasigt surfband. Och vid en snabblyssning är det lätt att ta emot dem som ett sådant. Attributen finns där. Vågrullargitarrer, agenttema, stompiga trummor och så vidare.

Men bara en liten bit in på skivan splittras intrycket. Fokuseringen försvinner. Det som många skulle kunna uppleva som befriande eklektiskt går mig på nerverna. Det blir gladpop här och bossa-influerat där. Loungesnällt och skräpsträvt. Strukturen försvinner.

Allt det där är saker som jag egentligen inte har problem med. Jag gillar ju när det spretar och när banden befinner sig i någon sorts förändring. På resa mot nya mål. Och det finns exempel på svenska surfband som klarat den där svåra balansgången mellan surf och soulpop (läs The Barbwires).

Varierat är med andra ord inte självklart bra. För det måste ju svänga också.

Det gör nu Langhorns bara ibland. Så istället för varierad blir känslan planlös. Och då hjälper det inte att de tagit hjälp av musiker som Pelle Ossler (Wilmer X) och Petter Lindgård (The Mopeds).

Det här är ok, men aldrig särskilt spännande eller engagerande.