Alltså. Okej. ”Konstig”. Där är mitt enordsutlåtande av ”Furious Angels”.

Först fattade jag inte ens varför jag fick skivan. Nu syns det inte i bilden ovan, men omslagsbilden är gjord som en sån där pappfigur man övar skytte på. Hålet i Robs handled har med andra ord skjutits fram. Att Robs blick dessutom ser ut som han skulle kunna stirra omkull Henry Rollins gjorde inte att jag begrep mer. På bilderna i häftet ser han ut som en kortklippt Andrew W.K. Titeln är ”Furious Angels”.

Rock. Rock, liksom. Hårt.

Oj, vad fel.

Efter att ha läst på visar det sig att Rob Dougan tidigare mest arbetat som remixare under namnet Our Tribe (som bestod av Rob och Rollo från Faithless) åt bland andra U2, Moby och Pet Shop Boys. Han har dessutom skrivit en låt åt Kylie Minogue under hennes indieperiod. ”Clubbed to Death” fanns med på filmmusiken från ”The Matrix”. Så med andra ord låter musiken på ”Furious Angels”?

Konstig.

Eller rättare sagt: svårbeskrivlig. Musiken på ”Furious Angels” svävar mest omkring i området ”storslagen filmmusik”. Inte minst med tanke på att de flesta spåren bjuder på fullständig symfoniorkesterorkestrering. Med riktiga instrument. Under den bombastiska musiken mullrar släpiga triphoprytmer. Ovanpå alltihop sjunger Rob med sin hesa röst som låter som Bono, Chris Rea, Shane McGowan och Nick Cave. Ibland allt på en gång.

Dansrytmer blandas med körsång. Stora gester avlöser små rörelser. ”Clubbed to Death” med sitt supersvängiga beat (”The Matrix”-låten) på samma skiva som vackra ”Will You Follow Me?” som i princip är ett stycke ren klassisk musik. Hiphop möter filmmusik. I mångt och mycket en bra sammanfattning av ”Furious Angels”.

I ”Drinking Song” sitter Rob ensam vid ett piano med sin whiskyspruckna röst och låter precis som Shane McGowan när det helt plötsligt dansar in en Tjajkovskij-balett från vänster och sen snabbt ut igen. Galet.

Även om flera spår på ”Furious Angels” är instrumentala så är det när Rob börjar sjunga som det blir riktigt intressant. Förmodligen beror det på krocken mellan hans pubröst och de storslagna orkesterarrangemangen.

Efter en genomlyssning tänkte jag såga ”Furious Angels”. Men ju mer jag lyssnar på den, desto mer växer den, framförallt skivans andra halva. Det här är musik som jag förmodligen aldrig ens brytt mig åt att ägna någon tid om skivan inte ramlat ner i mitt knä. Jag är glad att den gjorde det.

Innan du konstaterar att ”Furious Angels” inte är något för dig, tycker jag att du ska lyssna. Jag tror att även du kommer bli positivt överraskad.

Konstigt. Men bra.